Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Hon såg Olof in i ögonen, för att se hvilken verkan sagans början gjorde.

»Den börjar vackert», yttrade Olof. Men i hans hjärta grodde en hemlig tanke.

»Och de sutto i skogsbuskarna, under höga björkar och talade om sin lycka. Men flickan kunde inte få gossen till sin egen, utan de måste skiljas. Och gossen måste resa bort, och flickan visste, att hon aldrig mer skulle få återse sin älskade.»

Olofs ögon vidgades och hans hemliga tanke började slå rot. »Fortsätt, fortsätt, hur gick det sedan?»

»Så sade flickan till gossen, just innan de skulle skiljas: »märk mig på något sätt, så att jag alltid kan känna mig tillhöra dig, så att ingen kan slita dig ur mitt hjärta!»

Gossen tänkte efter en stund. »Hvar skall jag sätta märket?» frågade han.

»Här ofvanför hjärtat!» sade flickan.

Och flickan blottade sitt bröst och ynglingen drog sin knif ur slidan och ristade med dess skarpa spets ett litet hjärta på hennes bröst, just ofvanför hjärtat…

En svag rysning genomilade flickan.

Och det märket färgade han, som sjömännen göra med de inristade ankarna på sina händer. Och då han fått märket färdigt, kysste han det — och så skildes de åt.»

Den unge mannen kände sig rörd — nu förstod han redan…

»Och sedan?» frågade han sakta. »Hur gick det sedan med flickan som hade ett märke ofvanför hjärtat, och med gossen som ristat märket?»


— 160 —