Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Med gossen —?» sade flickan förvånad och försökte tänka efter.

»Om honom vet min saga ingenting mera, den berättar endast om flickan.»

»Ja, ja, det är ju naturligt, gossen reste ju bort», sade Olof. »Men flickan?»

»Flickan betraktade sitt märke hvarje afton, då hon klädde af sig, hvarje morgon, då hon klädde på sig, och var så lycklig, ty hon kände att gossen genom detta märke alltjämt var kvar hos henne. Men sedan fordrade hennes föräldrar att hon skulle gifta sig. Och fastän flickan inte ville det, så måste hon ändå. Men hon älskade inte sin man, utan betraktade alltid i hemlighet sin älskades märke och tyckte sig tala med honom genom det — och hon var lycklig.»

»Och mannen då? Märkte han ingenting?» frågade Olof ifrigt.

»Nej — männen lägga vanligen inte märke till sådana saker. Men sedan födde flickan ett barn åt sin man… ja, flicka var hon ännu, ty hon var sin älskade trogen. Och detta barn hade ett alldeles dylikt märke på samma ställe.

Mannen fick se märket. »Hvad är det?» frågade han med kall röst.

»Det är ett födelsemärke», svarade flickan. »Ljug inte!» ropade mannen. »Det är ett arftecken! Blotta genast ditt bröst för mig!»

Flickan ville inte, ty hon tyckte att det märket inte angick mannen. Men då mörknade mannens anlete af vrede och han ref sönder flickans kläder och blottade hennes barm. Men nu ville flickan inte heller mera dölja sitt märke, utan stod där rak och lät honom

11 Sången— 161 —