Med glänsande ögon och hettande kinder steg flickan upp — hon var synbarligen redan ganska berusad — och försvann i rummet bredvid.
»Det där låter ju höra sig!» myste Olof, lutade sig slappt ned i soffan och lät blå rökmoln hvirfla upp i luften. Ändå kunde han ej känna sig riktigt hemmastadd.
Flickan återvände som en uppenbarelse — lätt och kokett, med ljusa tofflor på fötterna, bararmad, och klädd endast i en fint utstyrd, genomskinligt tunn nattdräkt.
»Åh!» undslapp det Olof.
»Åhå!» skrattade flickan skälmskt. Rodnande trippade hon fram till Olof, lyfte ogeneradt och graciöst upp ena foten på soffan och lutade sig fram mot honom — leende med ett djärft, frågande uttryck i de brinnande ögonen.
Olof kände det gå rundt i sitt hufvud. Han såg i henne en förening af människa, djur och ängel, af slafvinna och älskarinna. — en bedårande berusning, som glödde, snärjde och eggade. Men det räckte blott några ögonblick. Han blef rasande öfver sin egen upphetsning, och han äcklades af de brinnande, törstiga ögonen och doften af sherry, som slog emot honom.
»Sitt ner och drick, och därmed nog!» Han grep häftigt madeiraflaskan och fyllde glasen till randen.
»Åhh utropade flickan storögd. »Har ni då kommit hit för att dricka?»
»Ja, det har jag!»
Flickan tog sin fot ned från soffan, och hennes ansikte skälfde af ironiskt hån.
