»Hm», sade den äldre brodern, hostande kort, och satt och stirrade framför sig, trummande med fingrarna mot stolkanten.
»Och hvad ämnar du då själf företa dig?» frågade han efter en stund förvånad.
»Bli min egen och bygga mig en egen stuga — och kanske rödja upp egna åkrar också.»
»En stuga…?» frågade den äldre förvånad.
»Ja. Ser du, bror, hvar och en har sina egna vägar», sade Olof svårmodigt. »Och mitt lif har nu kommit till en sådan punkt, att jag inte kan lefva på något förut grundadt. Jag måste börja allt från början och bygga upp det själf — och kan jag en gång det, så kan jag också lefva.»
Den äldre brodern betraktade honom med stela, förvånade blickar, som om han hade hört ett främmande tungomål — såg på honom och begynte åter trumma med fingrarna.
»Hm. — Jag känner inte till dina angelägenheter och vill ej känna dem heller», sade han efter en stund med aktningsfull röst, som om han tilltalat en högre stående. »Jag vet bara att vi måste göra så, som du säger. Men tror du att Koskela i mina händer skall förblifva samma Koskela som fordom?»
»Det tror jag!» svarade Olof varmt och öfvertygande.
»Då må det bli som du vill. Men om någonting börjar gå på sned, så måste du fatta tyglarna.»
»Det skall jag nog göra, men den möjligheten plöjer du ner i åkern redan i höst. Måtte nu allt gå lyckligt för den nya husbonden!»
