Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/220

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Men om nu också jag skulle ha beslutit något!» Gubben rätade ut sig och stod där, midt på golfvet, lik en gammal kärnfura. »Och nu skall ni höra mitt beslut: Moisiodottern skänks inte åt någon stockjunkare — skam öfver den, som har fräckheten att begära henne!»

Han sade det med en sådan faderlig myndighet och befallande säkerhet, att det tycktes likt ett beslut, från hvilket ingen vädjan finnes.

Ett ögonblick af tyst spänning följde. Kyllikkis hufvud hade sjunkit ned, som träffadt af ett tungt slag. Men så höjdes det åter, långsamt och själfmedvetet, och Olof varseblef till sin häpnad att dessa båda, hvilka stodo där emot hvarandra, i detta ögonblick hade samma stolta ställning och samma beslutsamma ansiktsuttryck.

»Men om Moisiodottern det oaktadt går med stockjunkaren!» ljöd det som ett hammarslag mot en järnstång.

Gubbens hufvud höjdes ännu högre.

»Så går hon som en stockjunkarslyna, men inte som min dotter!» dånade det som storsläggan mot städet.

Så blef det åter tyst. En rodnad af harm flög öfver Kyllikkis kinder och Olof kände en häftig lust att utföra sitt nyss förut fattade beslut. Men han förstod att de två själfva måste få uppgöra sitt mellanhafvande, en tredje skulle blott fördärfva saken.

»Välj!» sade fadern med kall och värdig röst. »Och välj fort, den andra därborta väntar. — Ett ord ännu» — i hans röst skälfde en ton af bitande, segervisst hån — »om du besluter dig för att gå, så må du gå genast på ögonblicket, och du går i samma

— 216 —