Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Olof steg rakt fram till en ung flicka och bugade sig. Fiolen tystnade och slog i detsamma om till polka, så häftigt att de dansande stannade med häpnad i blickarna.

Men som en stormvind ilade Olof bort med sin flicka, och flere andra par satte sig åter i rörelse. Men de stannade snart, och allas blickar fästes på brudgummen, hvilken tycktes besatt af öfvernaturliga makter. Hans ögon lågade, på läpparna lekte ett gåtfullt löje och på pannan lyste ett öfvermodigt trots.

Alla sågo med förvåning och beundran — aldrig hade man sett en sådan dans! Olof tog en annan flicka, så en tredje, förde hvar och ett blott ett par hvarf kring rummet och bytte åter om. Han förde dem ej till deras platser, han slängde dem bara lätt ifrån sig och bugade sig för en ny och ryckte henne med sig i samma vilda fart.

»Hvad menar han väl med det där?» hviskades det.

»Han dansar nu med alla flickor — sista gången som ungkarll»

»Ja, verkligen!» Och människorna logo och betraktade förtjusta den vilda, gåtfulla dansen — det skulle också ha varit underligt, om inte vid hans bröllop något säreget hade inträffat, som alltid annars.

Åter svängde Olof sin dam åt sidan och bugade sig sedan särskildt djupt och artigt — för Kyllikki, som stod där häpen och orolig, utan att veta hvad hon egentligen skulle tro.

Spelmannen, som såg, hvem han nu bjudit upp, tryckte fiolen hårdare till sitt bröst och lät all sitt hjärtas eld strömma ut i stråkens tagel. Fiolen gnällde och klagade, och brudparet ilade fram som genom luften,

— 228 —