Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

lora. Min pulsåder öppnas, och från den ledes ett rör till din. Och det verkar genast, du rör redan på handen, fastän du ännu är utan medvetande. Ännu litet till, säga läkarna, det kan man nog ta, eftersom flickan alltjämt ler. De veta ej hur svag jag är. Och när du vaknar upp, ligger jag kall och blek, men jag ler lycklig som en brud, och du trycker din brudgumskyss på min mun. Ty nu är jag din blodsbrud och evigt förenad med dig, och skall alltid lefva i ditt blod!!!

Men allt detta var blott drömmar. Du blef hvarken sjuk eller ormbiten, och slutligen visste jag ej mera hvart du tog vägen. Dä önskade jag mig döden, ty jag var så svag. Och jag väntade den dag efter dag och vecka efter vecka och skref redan mitt afskedsbref till dig. Men döden kom ej… jag måste lefva vidare.

Jag har varit så sjuk, Olof — det är mitt hjärta. Troligen är jag alltför känslig, ty redan som barn kallade man mig en drömmare, och äfven som äldre har jag blifvit klandrad härför. Men hur skall jag väl kunna glömma dig och de stunder, hvilka för mig äro som hela mitt lifs skriftermål och nattvard. Hur skulle jag kunna glömma de aftnar, då jag satt på golfvet och omfamnade dina knän och fick se dig in i ögonen. Ack, Olof, jag känner det ännu och darrar vid tanken därpå.

Förlåt mig, Olof, att jag är så här! Det känns också åter lättare, nu då jag fått tala med dig och berätta för dig om min trohet och min tacksamhet för hvad du gaf mig under de korta stunderna då. Jag var så barnslig och fattig — nu senare skulle

— 254 —