»Gör du det för allt…?»
„För allt som har följder och verkningar!”
»Är människan då alltså inte fri?»
„Jo, det är hon, men från hennes handlingar utgå följdernas fina trådar, hvilka ofta afgöra hela människoöden — ser du…!”
»Nej, nej… slå igen din bok… jag har redan sett nog! Hvem tänker väl på dina linjer och böcker, när han glider fram i ödets medvind. Jag skrattade åt dem, som förslösade sin ungdom under späkning och fasta. Och jag skrattade åt dina lagar, ty jag kunde njuta af kärleken utan fruktan för några band, och jag var stolt öfver att ingen skulle ropa „far!“ efter mig. Men nu, efter långa år korsas min väg af människor, hvilka tala om band. Och du för inför mig ett barn, med hvars moder jag aldrig varit i någon sådan beröring, och säger: „se, jag har äfven lagar, som du icke känner!“ Och då jag nu bönfaller dig om ett barn åt mig själf och henne, för hvilken det är en lifssak, så vänder du mig ryggen och tillropar mig hånfullt öfver axeln: »Skratta nu, och njut af kärleken, du har fått hvad du velat!»
Han skälfde som en garnhärfva i blåst, och åter erfor han samma skrämmande förnimmelse som nyss i sitt bröst. Han väntade blott en ny stöt och undrade om det skulle bli den sista — — — — — —
Dörren öppnades.
»Hälsningar från byn, Olof! Jag dröjde så länge därför att… men herregud, hvad går åt dig…? Du är ju alldeles…»
Kyllikki skyndade rakt fram till honom.
