Den här sidan har korrekturlästs
Ett ögonblick förgick innan Olof kunde fatta sitt beslut.
»Ja, jag känner dig ju», sade han sakta och tog Kyllikkis hand stadigt i sin.
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Det började redan skymma, då de åter satte sig
upp. Båda voro de bleka och upprörda, men sågo
på hvarandra, liksom människor, hvilka nöd och
ångest slutligen pressat fast till hvarandra.
»Hvila du ännu en stund, så länge jag gör kvällsvarden fardig», sade Kyllikki och tryckte Olof sakta tillbaka på dynan.
»Och i morgon är åter en ny dag!» tillade hon med strålande blick, i det hon tryckte en lätt kyss på hans bleka panna.
283
