skulle enligt styrelsens förmenande åstadkommas en synnerligen önskvärd åtskillnad mellan förstnämnda föremål, å ena, samt preventivmedel, å andra sidan. — I den kungl. propositionen till riksdagen innevarande år uttalades även, att den av medicinalstyrelsen sålunda föreslagna ändringen syntes böra genomföras. Ändringen borde ske sålunda, att orden »föremål avsett för otuktigt bruk», uteslötes ur andra momentet och i stället infogades i första momentet första punkten. — Första lagutskottets majoritet, som avstyrkte den kungl. propositionen i dess helhet, uttalade sig icke särskilt beträffande nu ifrågavarande ändringsförslag. I den vid utskottets utlåtande fogade reservationen anfördes däremot, att denna redaktionella jämkning måhända kunde ur vissa synpunkter anses önskvärd. Då den emellertid kunde vålla någon tvekan angående lagrummets rätta innebörd, avstyrktes i reservationen den föreslagna ändringen i förevarande avseende.
Med hänsyn till sistnämnda uttalande synes knappast böra komma i fråga att vidtaga någon sådan ändring, som nyss nämnts. Till följd härav måste emellertid tagas under övervägande, huruvida vid en revision av andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen är erforderligt att bibehålla några särskilda bestämmelser beträffande föremål avsedda för otuktigt bruk. Enligt de sakkunnigas mening torde det med skäl kunna påstås, att de nuvarande bestämmelserna i detta moment i vad de avse sådana föremål sakna praktisk betydelse. I den kungl. propositionen framhölls därjämte, att utställande eller offentligt förevisande av nämnda föremål samt muntlig eller skriftlig propaganda för dem utan särskild bestämmelse måste hänföras under paragrafens första moment. Härmed lärer ha åsyftats, att en sådan gärning måste anses såra tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer. De möjligheter, som sålunda finnas, att enligt första momentet bestraffa förfaranden med föremål, avsedda för otuktigt bruk, måste enligt de sakkunnigas mening anses tillräckliga och man synes fördenskull vid en revision av andra momentet utan olägenhet kunna lämna dylika föremål å sido.
Det synes i Sverige aldrig hava rått delade meningar om att icke de beträffande dylika föremål i 18 kap. 13 § strafflagen kriminaliserade handlingarna böra förbliva straffbelagda. Dylika föremål torde dock knappast i vårt land förekomma i avsevärd mängd. Då därtill, som av de sakkunniga framhållits, de ifrågavarande handlingarna även utan särskild straffbestämmelse äro att hänföra under paragrafens första moment, synes frågan om andra momentets upphävande eller revision kunna bedömas utan hänsyn till dessa föremål. Det blir ett lagtekniskt spörsmål av förhållandevis ringa betydelse, huruvida vid revision av paragrafens andra moment ifrågavarande stadganden, i vad de gälla föremål avsedda för otuktigt bruk, kunna utan ersättning helt utgå eller om därvid den i kungl. propositionen till 1934 års riksdag föreslagna kompletteringen av paragrafens första moment bör företagas.
Den efterföljande behandlingen av frågan om preventivlagen kan därför inskränkas till att avse de i lagen straffbelagda handlingarna beträffande föremål avsedda till att förebygga följder av könsumgänge. Därmed kan förstås dels vissa medel, avsedda att förebygga befruktning eller smittas överförande vid samlag, dels ock vissa medel att framkalla missfall. Befruktningshindrande eller smittskyddande åtgärder äro, såsom de sakkunniga med rätta framhållit, att bedöma efter helt andra grunder än fosterfördrivning. De förra handlingarna äro icke förbjudna utan måste fastmera ofta anses önskvärda, medan fosterfördrivning, utom under särskilda betingelser, är belagd med straff. Av detta skäl synes i lagstiftningen en sträng särskillnad böra upprätthållas mellan dessa båda slag av föremål. De sakkunniga hava föreslagit en särskild lag om fosterfördrivande medel i syfte att förhindra propaganda för och försäljning av sådana medel. Kommissionen delar de sakkunnigas principiella inställning till detta spörsmål men har funnit syftemålet böra vinnas på annan väg.
