tämligen utbredd ovisshet, huruvida en allsidig upplysningsverksamhet beträffande den personliga profylaxen mot könssjukdomar vore förenlig med nu gällande lagbestämmelser eller icke. Detta framhållande finge tagas såsom ett vittnesbörd av lagens verkan i här diskuterade hänseenden, sedan de omnämnda bemödandena gjorts att omtolka lagen så, att vederhäftig upplysningsverksamhet skulle gå fri från straffhotet. Medicinalstyrelsen utvecklade närmare sin uppfattning genom att framhålla följande:
Detta förhållande har yttrat sig bland annat däri att — såvitt styrelsen kunnat erhålla kännedom härom — läkarnas deltagande i ifrågavarande upplysningsverksamhet varit mycket ringa till sin omfattning, ehuru med någon ökning under senaste år. Ett mycket belysande exempel på det osäkerhetstillstånd, som i berörda avseende råder bland läkare, må här meddelas. Då styrelsen förlidet år fann det högeligen önskvärt att omarbeta de tryckta föreskrifter, som jämlikt 8 § av könslagen skola av läkare överlämnas till de könssjuka och till vilka föreskrifter det åligger styrelsen att fastställa formulär, den medlem av styrelsens vetenskapliga råd, vilken anmodats att härvid biträda styrelsen, på grund av stadgandet i preventivlagen ansåg sig icke kunna medverka till att råd och anvisningar rörande mekaniskt verkande medel — s. k. preservativ — intogos i nämnda föreskrifter.
Under nuvarande förhållanden har tillståndet blivit sådant att upplysningsverksamheten på området — i stort sett — utövas av fabrikanter och försäljare genom reklamblad, råd, anvisningar och dylikt, vilka medfölja preservativen, som i stor utsträckning försäljas mot postförskott eller i en helt säkert vida förgrenad och i många former arbetande smyghandel: ett sakernas tillstånd, som står i bjärt motsättning till det, som lagstiftningen för visso avsett och förväntat. Betänker man detta och ser det senast anförda mot bakgrunden av det ringa antal överträdelser av preventivlagen, som åtalats, vilket torde belöpa sig till omkring 10 per år, måste man fråga sig, huruvida lagrummet i det stora hela haft någon annan påtaglig effekt än att detsamma lagt hinder i vägen för en ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig upplysningsverksamhet, vilken är den enda faktor, som är mäktig att ställa denna specialfråga — den personliga profylaxen — i dess rätta sammanhang och att giva densamma den belysning, som erfordras med hänsyn till den individuella och sociala hygienens intressen.
Styrelsen måste finna det utgöra en påtaglig och från hälsovårdens synpunkt sett beklaglig inkonsekvens att på samma gång som statsmakterna stadfäste principen fri läkar- och sjukhusvård samt behandlingsskyldighet för könssjuka i smittsamt skede icke sådana mått och steg träffats, som vore ägnade att vederhäftigt och strängt sakligt upplysa om de verksammaste medlen mot överförande av smitta vid könsumgänge och härigenom kraftigt bidraga till att förebygga dessa sjukdomars spridning, något som torde hava avsetts med ovan omförmälda stadgande i könslagen. Det skulle för visso hava ur hälsovårdssynpunkt varit till stort gagn om samtidigt med tillkomsten av nyssnämnda lag en revision av preventivlagen ägt rum. Den omständigheten att så icke skett har otvivelaktigt bidragit till att nyssnämnda stadgande i könslagen icke fått åsyftad verkan.
Styrelsen anser sig böra understryka betydelsen av nyssberörda förhållanden, alldenstund de smittsamma könssjukdomarna äga en stor social betydelse, icke blott genom sitt stora antal sjukdomsfall utan även genom de allvarliga menliga följder, desamma ofta hava för individen.
Medicinalstyrelsen uttalade vidare, att, därest varje tvivel om att en tukt och sedlighet icke sårande upplysningsverksamhet vore förenlig med lagrummets anda och bokstav undanröjdes, man kunde hava all anledning att antaga, att sammanslutningar av läkare skulle ställa sig beredda att anvisa väl skickade föreläsare såväl för offentlig föreläsningsverksamhet som för enskilda sammanslutningar. Under sådana förhållanden komme enligt
