styrelsens förmenande undermåliga föreläsare efterhand och förmodligen ganska snart att förlora sin publik. Det kunde då förväntas, att jämväl den fria, både offentliga och av enskilda sammanslutningar bedrivna föreläsningsverksamheten utövades så, att det avsedda målet — att fostra en i sedligt avseende högtstående och ansvarskännande ungdom — nåddes.
Till denna medicinalstyrelsens uppfattning, att preventivlagen i sin nuvarande utformning vore till skada genom att den bland läkarna uppfattades såsom ett hinder mot en nödig och nyttig upplysningsverksamhet, anslöt sig Kungl. Maj:t i den nyssberörda propositionen till 1934 års riksdag samt jämväl första lagutskottets ej blott minoritet, som tillstyrkte lagändringen, utan även majoritet, som av vissa skäl stannade vid förslag om utredning, ävensom riksdagens båda kamrar, vilka beslöto i enlighet med lagutskottets utlåtande. 1934 års sakkunniga hava ävenledes givit starkt uttryck åt samma allmänna uppfattning. Jämväl befolkningskommissionen delar denna mening.
Kommissionen vill i detta sammanhang ytterligare understryka en uppfattning,
som tydligt framskymtar i det ovan anförda utdraget ur medicinalstyrelsens
skrivelse, men som har den vikt, att den förtjänar att särskilt framhävas.
Då preventivlagen onekligen i viss utsträckning medverkat till att avskräcka
läkare och andra sakkunniga personer från att taga befattning med
sexuell upplysningsverksamhet men lämnat hela den kommersiella reklamen
och den mindre nogräknade upplysningsverksamheten fritt spelrum, så har
denna lag ej blott stått såsom ett hinder i kampen mot könssjukdomarna utan
därtill, tvärtemot de avsikter vilka förvisso besjälade dess tillskyndare, verkat
neddragande på den nivå, vara den offentliga diskussionen^ och upplysningsverksamheten
i sexuella frågor ofta kommit att föras i vårt land.
Denna skadeverkan är enligt kommissionens uppfattning synnerligen vådlig. Såsom ofta erfarits vid inskränkningar i yttrandefriheten, hava även de här ifrågavarande haft effektivitet blott i vissa riktningar och icke alltid i de riktningar man kan hava avsett, varav följden blivit den motsatta till den åsyftade. Kommissionen finner i dessa överväganden ett det starkaste skäl för en reformering av här diskuterade partier av preventivlagen, och hyser samma förtröstan som den medicinalstyrelsen givit uttryck åt, nämligen att om man giver den värdiga, allvarliga och sakkunniga upplysningsverksamheten den klart medgivna frihet, som den mindre nogräknade, oftast kommersialiserade propagandan i alla fall tagit sig, de sunda krafterna i vårt folk skola sörja för att det blir det första slaget av upplysningsverksamhet, som vinner i konkurrensen.
Något motsvarande gäller även handeln med preventivmedel. Som redan nämnts, är denna handel icke förbjuden, men de här åsyftade bestämmelserna, som visserligen icke respekteras och icke upprätthållas, skulle, om de åtlyddes, insnöra handeln i mycket snäva band. Verkan av dessa bestämmelser blir helt naturligt, att ett stort flertal personer icke finna det förenligt med sina principer att idka sådan handel, vilken för att kunna bedrivas i konkurrens på marknaden fordrar oavbrutet åsidosättande av klara strafflagsbestämmelser. Denna handelsverksamhet får lätt över sig något av skumrasktrafik. Den kommer att i viss utsträckning^ handhavas av personer, vilka icke äro de mest önskliga för uppgiften i fråga, och att bedrivas under förhållanden, som ur olika synpunkter äro mindre lämpliga. Verkan blir vidare, att prisen kunna hållas högre och kvaliteterna sämre än eljest bleve fallet. I en på detta vis organiserad handel öppnas även utrymme för tillhandahållande av allsköns humbugspreparat.
