Sida:SOU 1936 51 Yttrande angående revision av 18 kap 13 § strafflagen mm avgivet av befolkningskommissionen.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
31

generationen låter sig skönja, har även gått jämsides med en större öppenhet och uppriktighet i könslivets frågor.

Det bör vidare påminnas, att, då sexuallivets problem ställas i särskilt rum och då diskussionen av dem kringgärdas på sätt som här föreslagits, man löper den risken, att på ett osunt sätt intresset fästes just till dessa ting. Slutresultatet blir då lätteligen det motsatta mot vad man avsett. Tankarnas sjukliga kretsande kring sexuella frågor har ofta sin förutsättning i att samhället och i samhället sanktionerade handlingsmönster dragit en lockande cirkel av förbjudenhet kring hela området. Sunda människors tankar syssla icke till övermått med sexuella ting. Det finnes en föredömlig blygsamhet, som ingenting har att göra med ljusskygg prydhet. Den har hos normala människor naturliga förutsättningar och utvecklas vidare genom fostran men icke genom inskärmande lagregler.

Kommissionen håller således före, att den föreslagna lagregleringen av den fria upplysningsverksamheten, som, oavsett ämnesområdet, är betänklig i och för sig, är särskilt förkastlig på detta område, där verkan lätteligen kan bliva alldeles motsatt det goda syftet. Men kommissionen hyser därtill den tillit, varåt bland andra särskilt medicinalstyrelsen givit uttryck, att, när efter preventivlagens upphävande, goda föreläsare i ökad utsträckning komma att stå till buds, de undermåliga föreläsarna efter hand och förmodligen ganska snart skola komma att förlora sin publik. Denna förhoppning är desto säkrare grundad, som det med visshet kan påräknas, att de stora organisationerna på den fria folkbildningens fält, vilka ju nu omfatta avsevärda delar av vårt lands ungdom, äga tillräckligt av initiativ, ansvar och idealitet för att de skola spänna sina krafter i syfte att länka utvecklingen i denna riktning. Lagregleringen framstår därför såsom ej blott betänklig utan även obehövlig. Upplysningsverksamheten är i det långa loppet sitt eget skydd.

Därmed vill kommissionen icke hava bestritt, att en upplysning om könslivets frågor kan bedrivas på ett stötande sätt, och heller icke, att en, låt vara minskande publik kan finnas för även sådan art av upplysning. Men för dess bekämpande har man att lita — utom till ungdomens sunda bortvändhet från smutspropaganda och till folkbildningsverksamhetens rensande inflytande — till lagens allmänna straffhot för framställning, som är tukt och sedlighet sårande. Kommissionen vill här vidare anmärka, att det i och för sig är en farlig tendens att undantaga vissa framställningar från det allmänna lagbudet och underkasta dem särskild lagstiftning. Man vedervågar därigenom att så småningom förslappa det allmänna lagbudets rättskraft. Att preventivlagen haft denna oförmånliga verkan kan numera knappast betvivlas.


Till dessa redan i och för sig tungt vägande principiella betänkligheter tillkommer enligt kommissionens mening det anmärkningsvärda förhållandet, att de sakkunnigas förslag till lagreglering icke gäller all slags muntlig framställning om sexuella förhållanden, som sker offentligt, utan blott sådan framställning, som innefattar anvisning å preventivmedel eller om sättet för deras användande.

Saklig grund för denna gränsdragning hava de sakkunniga icke påvisat. De allmänna skäl för en lagreglering av ifrågavarande upplysningsverksamhet, vilka de sakkunniga anfört — att framställningar i dessa ämnen för att icke vara mera till skada än gagn måste hållas på ett högt plan och att de stundom kunna vara väl lämpade för vuxna men icke för barn eller avsedda för åhörare av ettdera könet men icke för åhörare av båda könen — äro uppenbarligen av natur att gälla alla slag av framställningar om könslivets förhållanden. De sakkunniga synas även hava haft en känsla härav, då