de framhålla, att nyss anförda skäl »skulle kunna leda till ganska långt gående föreskrift». Den i lagförslaget iakttagna avgränsningen motiveras blott genom hänvisning till »den mer begränsade ram, som uppdrages av ämnet» för de sakkunnigas utredning. Kommissionen kan icke undgå att finna sistnämnda hänvisning otillräcklig såsom grund för här ifrågavarande avgränsning av området för den föreslagna lagregleringen, och erinrar om den fara för oklarhet, splittring och inkonsekvens i lagstiftningen, som gärna vidlåder dylik specialreglering.
I detta särskilda fall framstår avgränsningen av området för den föreslagna lagregleringen så mycket mindre sakligt grundad som det torde vara ostridigt, att annat slag av framställning om könslivets förhållanden kan vara och ofta är i högre eller lägre grad sedlighetssårande och det naturligtvis i och för sig är ett lika stort intresse, att även detta andra slag av sexualupplysning hålles vederhäftig och tuktig. De sakkunniga hava särskilt framhållit betydelsen av vidgad upplysning om preventivmedel och därvid framhävt behovet av ökat skydd i lösa och opersonliga könsförbindelser mot smitta av könssjukdom; kommissionen har efter ingående utredningar nått enahanda uppfattning rörande betydelsen av vidgad upplysning om preventivmedel men därvid i stället lagt huvudvikten på behovet av förebyggande födelsekontroll inom äktenskapen. Den omständigheten, att på detta vis ökad upplysning om preventivmedel bedömes såsom ett ur olika synpunkter särdeles betydelsefullt samhällsintresse, kan dock icke rimligen anföras såsom skäl för en extra samhällskontroll. Motsatsen torde rentav med bättre skäl enligt kommissionens mening kunna hävdas. De sakkunniga hava nämligen icke gjort gällande, att den vidgade upplysning om preventivmedel, som även enligt deras förmenande bör komma till stånd i samband med preventivlagens upphävande, skulle vara av sådan art, att en skärpt samhällskontroll däröver vore erforderlig. De sakkunniga synas tvärtom dela den uppfattning, varåt kommissionen i betänkande i sexualfrågan givit uttryck och varvid kommissionen här nedan vill något ytterligare dröja, nämligen att motsatsen med visshet är att förvänta.
Allvarligare än sistnämnda invändning framstår för kommissionen den
kritik, som måste riktas mot den föreslagna lagregleringen med hänsyn till
dennas begränsning till enbart muntlig framställning. Kommissionen erinrar
i detta sammanhang därom, att den inkonsekvens inom rättsordningen, som
härigenom uppstode, så till vida skulle vara en nyhet i vår lagstiftning, som
preventivlagen ju innefattar likalydande förbud i såväl strafflagen som
tryckfrihetsförordningen.
En motsvarande lagreglering jämväl i fråga om skriftliga framställningar skulle givetvis förutsätta en i administrativ ordning skeende förprövning jämväl av dessa; en annan lösning av det lagtekniska problemet synes icke möjlig. Utan att direkt peka härå framhålla de sakkunniga, att det med hänsyn till tryckfrihetsförordningens uppställning och allmänna karaktär lärer vara mindre tillfredsställande att stadga en allmän regel med förbud mot framställningar i vissa ämnen och samtidigt från huvudregeln meddela mer eller mindre omfattande speciella undantag. Det bör härvid särskilt framhållas, att denna svårighet icke hänför sig till denna förordnings blotta form och disposition utan är betingad av en allmän rättsgrundsats, som ansetts så viktig, att ifrågavarande förordning givits grundlags kraft.
En förprövning av skrift, som utgives av trycket skulle, även om för dess genomförande bestämda regler vore givna, strida mot tryckfrihetsförordningens syftemål att värna »varje svensk mans rättighet, att utan några av den offentliga makten i förväg lagda, av tryckfrihetslagen ej föreskrivna,
