Sida:SOU 1936 51 Yttrande angående revision av 18 kap 13 § strafflagen mm avgivet av befolkningskommissionen.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
33

hinder, utgiva skrifter; att sedermera allenast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke, i annat fall, kunna därför straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning». Det frihetsintresse, som denna rättsgrundsats värnar, har för stiftarna av våra grundlagar framstått särskilt ömtåligt vad gäller skriftlig framställning, men den har förvisso giltighet även för muntlig framställning. Kommissionen vill som sin mening framhålla, att, om sådan inskränkning av yttrandefriheten föreslås, som icke kan införlivas i tryckfrihetsförordningen, sistnämnda omständighet i och för sig bör uppfattas såsom ett varnande tecken för lagstiftaren.

Vad gäller det nu föreliggande fallet vill kommissionen vidare framhålla följande. De sakkunniga hava anfört, att själva behovet av en reglering av skriftliga framställningar angående preventivmedel efter genomförandet av en av de sakkunniga föreslagen reglering av jämväl handeln med sådana medel skulle bliva till väsentlig grad förminskad. Då kommissionen på grunder, som skola i det följande angivas, icke heller ansett sig kunna förorda den reglering av handeln med preventivmedel, som de sakkunniga föreslagit, mister detta skäl för kommissionens del sin vikt. Men bortsett härifrån och antaget, att de sakkunnigas förslag till reglering av handeln med preventivmedel godtoges, så framstår likväl den av de sakkunniga följda tankegången såsom icke sakligt grundad. Den skulle med samma eller än större styrka kunna anföras såsom skäl även mot lagreglering av muntliga framställningar och utgör i alla händelser intet skäl för en olika behandling av muntlig och skriftlig framställning. Kommissionen erinrar därom, att, såsom de sakkunniga sett problemet, den ifrågasatta lagregleringen huvudsakligen åsyftar sådana framställningar om preventivmedel, som icke hava samband med försäljningen av dylika medel. Dylika framställningar kunna givetvis vara såväl skriftliga som muntliga, och de sakkunniga hava icke anfört grund för antagandet, att de förra mer än de senare skulle komma att kunna indirekt kontrolleras genom handelns reglering.

I själva verket synes det tvärtom kommissionen uppenbart, att de intressen, som i vissa kretsar möjligen kunde tänkas förefinnas för bedrivandet av en icke önsklig upplysningsverksamhet om preventivmedel, hava ett betydligt mera effektivt medel i skriftlig än i muntlig framställning. En reglering av enbart den muntliga upplysningsverksamheten kunde vidare väntas föra särskilt dessa intressen till ett ökat utnyttjande av den skriftliga framställningens form.

Till sist vill kommissionen framhålla, att de sakkunniga icke anfört skäl, på grund varav man skulle hava att frukta en utvidgning av sådan upplysningsverksamhet om preventivmedel, som skulle göra en lagreglering erforderlig. De sakkunniga synas hava tänkt sig den föreslagna lagregleringen såsom en ersättning för preventivlagen, vilken ju föreslås upphävd. Emellertid har, som jämväl de sakkunniga framhållit, denna lag ,i praktiken alldeles satts ur tillämpning. Den har icke i minsta mån hindrat den art av upplysningsverksamhet om preventivmedel, som man kunde tänkas vilja betrakta såsom mindre önsklig. Däremot har preventivlagen stått såsom ett hinder för den vederhäftiga upplysningsverksamheten i detta ämne, och de sakkunniga hava liksom kommissionen däri sett ett viktigt skäl för lagens upphävande. Kommissionen har här ovan i överensstämmelse med medicinalstyrelsens uppfattning uttalat den övertygelsen, att den vidgade upplysningsverksamhet av vederhäftigt slag, som man efter preventivlagens upphävande har anledning att förvänta, i och för sig kommer att förmå i väsentlig grad undantränga den mindre önskliga upplysningsverksamheten.

3—368047.