Under sådana förhållanden synes preventivlagens upphävande icke kunna anföras såsom ett skäl för en ny lagreglering. Det utgör tvärtom ett skäl för att sådan lagreglering skall bliva sakligt mindre påkallad, sedan preventivlagen upphävts, än den för närvarande möjligen kunde bedömas vara.
Befolkningskommissionen kan sammanfatta de här ovan gjorda erinringarna
på följande sätt. Beklagligtvis förekomma framställningar om könslivets
förhållanden av sådan natur, att de måste bedömas såsom icke önskliga.
Preventivlagens upphävande kan emellertid icke väntas öka deras vanlighet
utan måste tvärtom verka rensande på hela detta område. Behovet av en
lagreglering av upplysningsverksamheten i samband med preventivlagens upphävande
måste redan av detta skäl starkt ifrågasättas. De tvenne begränsningar
till enbart muntlig framställning och till enbart framställning innefattande
upplysning om preventivmedel, vilka de sakkunniga iakttagit i sitt
förslag till lagreglering, äro sakligt icke grundade, då skriftlig framställning
och framställning i andra sexuella frågor måste vara i lika eller högre grad
i behov av lagreglering. Emellertid är överhuvud taget behovet icke styrkt.
Härtill kommer, att en lagreglering, som ingriper på den medborgerliga yttrandefriheten,
ur allmänna synpunkter möter betänkligheter. Sådan lagreglering
är i synnerhet olämplig, då den såsom den föreslagna sätter sexualupplysningen
i särklass, vilket måste stödja den konventionella brist på
uppriktighet i könslivets frågor, som alltjämt råder. Kommissionen menar,
att man i dessa ting i första hand måste lita på ungdomens egen sunda
inställning och på den fria upplysningsverksamhetens eget ansvar, och håller
före, att man särskilt i vårt land och i vår tid har goda skäl att utan räddhåga
giva åt ungdomen och åt den fria upplysningsverksamheten denna till-
lit. Kommissionen hänvisar slutligen till, att framställningar, som äro tukt
och sedlighet sårande, äro straffbara även utan särskild ny lagstiftning; sådan
lagstiftning kan tvärtom befaras förslappa det allmänna lagbudets rättskraft.
Erinringar till frågan om regleringens administrativa genomförande.
I denna sin kritik har befolkningskommissionen ännu icke tagit i betraktande den för svenskt rättsliv synnerligen egenartade form av administrativ kontroll, som de sakkunniga måst tänka sig för lagregleringens genomförande. De sakkunnigas förslag innebär ju, att den, som vill giva offentlig muntlig framställning, innefattande anvisning å preventivmedel eller om sättet för deras användande, skall före framställningens lämnande göra anmälan härom till polismyndigheten i orten och avvakta dennas tillstånd.
Kommissionen vill härtill först anmärka, att, då de sakkunniga tänka sig en prövning av framställning ur andra synpunkter än dess art att vara eller icke vara tukt och sedlighet sårande, polismyndigheterna i orterna i kanske flertalet fall måste betraktas såsom sakligt mindre kompetenta för denna speciella prövningsuppgift, hur i övrigt skickade för dem mera näraliggande tjänsteplikters behöriga fyllande de än äro. Att så är förhållandet framlyser nogsamt av innehållet i åtskilliga av de remissyttranden, som från polismyndigheters sida avgivits angående de sakkunnigas förslag. Ett flertal av de polismyndigheter, som närmare gått in på frågan, hava även givit uttryck åt en egen uppfattning i samma riktning. Då prövningen skulle böra ske ur såväl hygieniska och socialpedagogiska som allmänna ordningssynpunter, lärer näppeligen heller någon annan lokal myndighet kunna anvisas såsom helt
