åsyfta den hos säljaren föreliggande avsikten. Därest, utan att sådan avsikt föreligger hos säljaren, en köpare av visst medel avser att använda detta såsom fosterfördrivande, torde väl medlet icke enbart därigenom bliva fosterfördrivande i lagens mening och säljaren sålunda underkastad lagens straffbestämmelser. Såtillvida finnes ej anledning att framställa anmärkning mot definitionen. Däremot måste formuleringen av denna senare del (»eller eljest» etc.) medföra stor tveksamhet om huru stora anspråk rättsligen böra ställas å säljaren vid hans bedömande, huruvida ett medel med skäl kan antagas komma till användning för avbrytande av havandeskap. Ovissheten härutinnan är så mycket betänkligare, som det här är frågan om bestämning av ett brott av den grova art, att det endast vid mildrande omständigheter kan medföra lindrigare straff än frihetsstraff. Därest icke åt definitionen i denna del kan givas en fastare formulering, som utesluter den framhållna tveksamheten, torde måhända bliva nödvändigt att till definitionen foga ytterligare den bestämningen att Kungl. Maj:t förklarat medlen ifråga vara att anse såsom fosterfördrivande.
Att begreppet fosterfördrivande medel erhåller en så konkret bestämning som möjligt är av vikt även på den grund, att, enligt vad som följer av 2 § andra stycket i utkastet, jämväl tullmyndigheterna komma att få tillämpa lagen och böra sättas i stånd att göra detta utan föregående förfrågningar hos sakkunnig myndighet.
För egen del vill kommissionen framhålla följande. Kommissionen inser till fullo, att, om i en särskild lag om fosterfördrivande medel en allmän bestämmelse skall givas, definitionen av dessa medel måste bliva löslig. Kommissionen beaktar jämväl, att, under samma förutsättning, definitionen rent av bör vara tänjbar för att den gällande rätten skall kunna i tillämpningen anpassas efter den tekniska utvecklingen och efter förändrade metoder hos brottssubjekten. Då oklarheten i definitionen likväl måste innebära fara för att å ena sidan godtycke i rättstillämpningen kommer att råda samt å andra sidan att lagen liksom preventivlagen blir ineffektiv, ligger häri en av grunderna, varför kommissionen sökt en annan utväg att vinna syftet än stiftandet av en särskild lag.
Den rätt, som skall skapas, bör enligt kommissionens mening innehålla
tvenne slags regler.
Vissa medel, som kunna användas till avbrytande av havandeskap men som icke av läkare användas vid företagande av abort och som icke heller hava annan nyttig användning, böra göras möjligast oåtkomliga för envar genom att import och försäljning av dem förbjudas. Dessa medel böra därvid i intresse av rättsordningens fasthet och bestämmelsernas effektivitet klart specificeras. De böra vidare av hänsyn till utvecklingen av teknik och vanor vara angivna i en författning, som stadfästes i sådan ordning, att den utan onödig omgång lätt kan ändras.
Till dessa specificerade tekniska medel, vilkas import och försäljning skola förbjudas, böra enligt kommissionens mening jämväl höra de i betänkandet i sexualfrågan såsom skadliga betecknade mekaniska preventivmedlen. Kommissionen vill i detta sammanhang påpeka, att gränsen mellan dessa tvenne slag av medel ofta är svår att draga, i det att de skadliga mekaniska preventivmedlen oftast hava till verkan att framkalla tidigt missfall.
Av den för frågans utredning till kommissionens förfogande stående läkarexpertisen har ansett, att till de medel, som böra förbjudas, utan tvekan äro att hänföra: cervikalpessar av metall eller celluloid, livmoderpropp, inlägg i livmodern (intrauterint pessar, Gräfenbergs ring o. dyl.) samt livmoderspruta såväl med som utan s. k. livmoderspets. Beträffande de särskilda medel, som här uppräknats, hänvisas till bilaga 3.
I fråga om vissa andra medel gäller, att de ej blott användas av
