med liknande innehåll kan klädas i den försiktiga form, att det faller utom det för straffbarhet nu i lag uppdragna gränser, även om faran för att andra därav förledas till sedeslöshet må vara än så stor. Vidare torde ett utbjudande till salu av preventiva medel, deras utställande för allmänheten och annonsering därom endast sällan ske på sådant sätt, att ansvar därför kan enligt gällande lag ifrågakomma. Men även ett dylikt offentligt utbjudande innefattar otvivelaktigt en fara för andras förförelse, som icke bör lämnas ur sikte och som tvivelsutan är stor nog för att gälla såsom grund för ett med straffhot förenat förbud mot dylikt offentligt salubjudande eller utställande.
Från medicinalstyrelsen och den s. k. reglementeringskommittén (tillsatt för avgivande av utlåtande och förslag rörande åtgärder för motarbetande av de smittosamma sjukdomarnas spridning) infordrades utlåtande över nämnda lagförslag, »då den mening icke torde sakna anhängare, att en lagstiftning av ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna medföra fara för ökad utbredning av smittosamma könssjukdomar».
Medicinalstyrelsen anförde i detta sitt utlåtande bland annat:
Ehuru användandet av dylika medel alldeles icke förlänar något säkert skydd mot smitta, vill medicinalstyrelsen icke förneka, att det medför en relativ trygghet vid orent könsumgänge. Men å andra sidan vill det synas styrelsen uppenbart, att ett allmänt och ohöljt utbjudande av slika ting skulle till otukt förleda talrika ynglingar, som eljest av fruktan för smitta skulle därifrån avhållas; och de förleddes antal skulle stiga i samma mån, som känslan för tukt och sedlighet dels förslappades av en propaganda och en upplysningsverksamhet, sådan som man på den sista tiden fått bevittna här i huvudstaden, dels ock efterträddes av den råhet i sinnet, som själva användandet av de preventiva medlen är ägnad att alstra. Framför allt vore sexuella utsvävningar i ökat omfång att befara i större städer, å garnisonsorter och annorstädes, där mycken manlig ungdom är hopad.
Då härigenom antalet smittomöjligheter skulle ökas, då, såsom förut sagts och även framhålles av Dermatologiska sällskapet i Stockholm uti dess här bifogade flygblad »Om de smittosamma könssjukdomarna», de preventiva medlen icke medföra något säkert skydd mot smitta vid könsumgänge, och då därtill dylika medel lätteligen kunna av den oerfarne, trots givna anvisningar, anbringas så att de icke förläna något skydd alls, anser medicinalstyrelsen — ehuruväl några säkra beräkningar icke kunna göras i detta avseende — att vinsten av de preventiva medlens bruk av nämnda anledningar kan neutraliseras, ja, att rent utav de smittosamma könssjukdomarna kunna vinna ökad spridning.
Styrelsen ansåg sålunda icke, att hänsynen till de preventiva medlens roll såsom skydd mot smittosamma sjukdomar borde stå hindrande i vägen för den åsyftade lagen.
Reglementeringskommittén anlade liknande synpunkter på lagförslaget och framhöll vidare att begreppet »offentligen» icke gav en önskad möjlighet att förbjuda föredrag och diskussioner om preventivmedlens användning inom föreningar och sällskap.
Lagförslaget remitterades därefter till lagrådet, av vilkas ledamöter justitieråden friherre Marks von Würtemberg och Petrén samt regeringsrådet Wall förenade sig om följande yttrande:
Den propaganda för s. k. preventivmedel, som under senaste tiden förekommit här i landet, har från ett visst håll bedrivits under sådana former, att den otvivelaktigt medfört stor fara för ungdomens sedliga förvildning. Inför stora skaror av män eller kvinnor hava i fråga om dessa medel hållits föredrag, i vilka det ömtåliga ämnet behandlats på ett sätt, som varit i hög grad anstötligt och ägnat att hos de mindre kritiska åhörarna utbreda en lättsinnig och ansvarslös åskådning i fråga om de för individerna såväl som för samhället betydelsefulla sexuella problemen och därmed sammanhängande ämnen.
