Lika med de i ärendet hörda myndigheter finner utskottet det vara av vikt, att hithörande frågor fortfarande få behandlas i den offentliga medicinska undervisningen liksom eljest under omständigheter, som icke äro ägnade att medföra sådan fara, som här förutsatts. Med den avfattning, som i sådant syfte givits åt förslaget, synes icke heller hinder i nämnda hänseende kunna komma att möta.
Vid utskottets yttrande funnos fogade reservationer, dels av herrar Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken och Olsson i See, vilka hemställde att riksdagen, med avslag å propositionen, måtte i anledning av densamma i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning taga under övervägande, vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas i syfte att på ett verksamt sätt motarbeta den fara för vårt folks sedliga liv, som vore förenad med den framträdande propagandan för användning i otuktigt syfte av s. k. preventiva medel, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill detta övervägande kunde föranleda, ävensom att omförmälda motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde herrar Pettersson i Södertälje och Jansson i Edsbäcken bland annat:
Det lagförslag Kungl. Maj:t förelagt riksdagen i syfte att avvärja denna folkfara synes emellertid i flera avseenden vara mindre tillfredsställande. Vad sålunda till en början beträffar förslaget att med straff belägga yttranden i tal eller skrift, vilka åsyfta att förleda till bruk av preventiva medel eller innefatta anvisning om sättet för deras användande, måste man enligt vår mening beakta de tungt vägande principiella betänkligheter, som av lagrådet framställts mot att över huvud belägga med straff sådana framställningar rörande preventivmedlen, vilka icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet. Helt visst kunna allvarliga och etiskt berättigade framställningar i detta ämne förekomma, vilka möjligen i strid mot framställarnes syfte kunna medföra en viss fara i det avseende, som i lagförslaget omförmäles, men vilka dock icke böra drabbas av straff. För att inse detta behöver man endast erinra sig, att användandet av preventiva medel under vissa omständigheter måste av hygieniska (medicinska) skäl anses berättigat, samt att frågan om den nationalekonomiska innebörden av nativitetens avsiktliga begränsande ännu icke vunnit någon slutgiltig lösning. Men även om de medicinska och nationalekonomiska meningar, som i detta avseende i allvarligt syfte framföras, skulle av det stora flertalet betraktas som villomeningar, är det enligt vår övertygelse oriktigt att använda strafflagen såsom ett medel till deras undertryckande.
Efter att hava påpekat, att det funnes sådana preventiva metoder, som icke förutsatte användandet av »föremål» och att ett förbud mot användandet av sådana »föremål» kunde medföra att en preventiv teknik utan användande av »föremål» komme att utvecklas och fullkomnas, anförde reservanterna vidare:
Då således den föreslagna lagen å ena sidan är ägnad att medföra en viss fara för den yttrandefrihet i allmänna frågor, som det ligger i samhällets välförstådda intresse att skydda och upprätthålla, samt å andra sidan måste komma att visa sig väsentligen overksam till avvärjande av den fara för ungdomens förförelse till otukt, som den omförmälda propagandan medför, och då samhället icke heller nu är alldeles utan vapen mot densamma, synes det oss ej vara välbetänkt att nu antaga lagen. Långt ifrån att gagna skulle densamma kunna lända till skada genom att äventyra rättsordningens helgd, då det mycket snart skulle visa sig, att lagstiftningens luckor lämnade dem, som driva denna osmakliga agitation, alltför bekväma tillfällen att fortsätta sin verksamhet.
Reservation avgavs även av herrar Lindhagen och Widén, av vilka den förre yrkade avslag å propositionen och motionen. Herr Lindhagen anförde till stöd för sin hemställan bland annat:
Såvitt jag förstår kan denna sak ej lidelsefritt bedömas annat än mot bakgrunden av den sexuella frågan i sin helhet. Det gäller, huru en obetvinglig natur
