drift hos människan skall i ändamålets och den samhälleliga gemenskapens intresse någorlunda tyglas av förnuftet, så att den ej går ut över alla gränser och i stället för att bringa liv verkar förödelse.
För detta syfte har med utgång från den naturliga familjen, närmare utformad efter religionsstiftares eller lagstiftares verkliga eller förmenta föreskrifter, utbildat sig en samhällsuppfattning, vars normer fortfarande kunna sägas vara officiellt gällande. Dessa normer torde vara följande: Könsdriften må göra sig gällande endast inom det officiellt erkända äktenskapet, där den åter till gengäld har sin fulla frihet. De naturliga följderna därav få icke förekommas genom några som helst konstlade åtgöranden. Full avhållsamhet är däremot medgiven. Rashygieniska hänsyn är en privatsak. Utom äktenskapet måste full avhållsamhet äga rum. Allt görande och låtande mot dessa förordningar är icke tillåtet och således omoraliskt.
Emellertid har som bekant det levande livet ej funnit sig till rätta i dessa författningar. Det går i tysthet sin egen väg, där det kan och så faller sig. Sociala förhållanden och individuella öden skapa sina egna lagar vid sidan av de offentliga moralbuden.
De förmögnare klassernas erfarenheter om de möjligheter livets goda erbjuder alstrar en naturlig obenägenhet att frångå invanda behov. Därav följer även en benägenhet att inskränka barnantalet och för detta ändamål använda sig dessa klasser i stor utsträckning av konstlade medel, då den medgivna avhållsamheten endast undantagsvis kan upprätthållas.
Andra utbrytningar ur den offentliga sexuella samfundsordningen uppkallas av missförhållanden i det samhälleliga äktenskapet. Sena äktenskap och minskad äktenskapsfrekvens, för att taga det viktigaste exemplet, ställa alltmer en stor del även av de vuxna utanför nämnda institutions privilegier och följderna därav äro lika kända som förklarliga.
Från sakkunniga håll börja vidare framföras de försummade rashygieniska synpunkterna vid sidan av angelägenheten att förekomma spridande av venerisk smitta, och då avhållsamhet visat sig icke kunna upprätthållas, träda även här möjligheten och befogenheten av förebyggande åtgärder fram i diskussionen.
Inom de fattigare klasserna begynner man också mångenstädes göra sig den frågan icke blott om det är rätt att skaffa till världen ett stort antal sjukliga och undernärda barn utan ock om ej även dessa klasser efter de förmögnares föredöme böra vid barnalstringen taga någon hänsyn till familjens ekonomi. I all synnerhet måste dylika uppfattningar med makt framträda bland en vaknande fattig befolkning, som lever under osunda bostadsförhållanden i städer eller industricentra och måste kontant köpa allt för familjens behov.
Vad utskottet hemställt blev av riksdagen bifallet. Den 10 juni 1910 utfärdades lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen, vilken fick följande lydelse:
Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar, straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.
Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika föremål; eller under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift söker förleda till användande av föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.
Vid 1911 års riksdag väcktes med anledning av den alltmer växande yrkesmässiga trafiken med teckningar av sedlighetssårande beskaffenhet en motion i första kammaren (nr 46), av herr Clason i vilken hemställdes en straffskärpning för
