utspridande av skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar, till straffarbete i högst två år.
Lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 57) att riksdagen ville antaga ett förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 13 § i strafflagen av innebörd att i paragrafens 1 mom. hänfördes ej allenast — såsom dittills — utspridande av skrift, målning, teckning eller bild, som sårade tukt och sedlighet, utan även saluhållandet och utbjudandet av sådan skrift m. m. samt att därest omständigheterna vid brott mot denna bestämmelse äro synnerligen försvårande, det måtte till straffarbete i högst två år dömas.
I reservation av herrar Widén, Pettersson i Södertälje, Petrén, Lindqvist och Åkerman hemställdes om en ändring av paragrafens 1 mom. så att till denna även hänfördes saluhållande och utbjudande av skrift m. m., som sårade tukt och sedlighet. Med hänsyn till den nyligen vidtagna betydande straffskärpningen för ifrågavarande brott samt den föreslagna utvidgningen av lagrummets straffområde ansågo sig reservanterna icke böra tillstyrka den av utskottet föreslagna ytterligare straffskärpningen.
I första kammarens votering avgåvos 71 röster för utskottets förslag, 31 för reservanternas, i andra kammaren 114 röster för reservanternas och 91 för utskottets förslag. Kamrarna hade sålunda enats om det för både utskottet och reservanterna gemensamma förslaget att i paragrafens 1 mom. införa jämväl förbud för saluhållande och utbjudande av omförmäld skrift, varvid riksdagen s beslut stannade, medan förslaget om ytterligare straffskärpning förföll.
Genom lag den 22 juni 1911 fick 18 kap. 13 § strafflagen sin slutgiltiga formulering genom följande lydelse av 1 mom.:
Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.
Genom en år 1912 definitivt antagen ändring i tryckfrihetsförordningen bragtes dennas föreskrifter i frågavande ämne i överensstämmelse med den nya lydelsen av 18 kap. 13 § strafflagen.
1918 års lagstiftning om åtgärder mot könssjukdomar och frågan om den personliga profylaxen. Vid tiden för preventivlagens införande var uppmärksamheten främst riktad på preventivmedlens antikonceptionella verkningar. Dock uppmärksammades redan vid lagens tillkomst möjligheten av att den skulle kunna medföra fara för ökad utbredning av smittsamma könssjukdomar. Såsom förut framgått voro emellertid såväl mecidinalstyrelsen som den s. k. reglementeringskommittén av den uppfattningen att därest icke åtkomsten till de preventiva medlen försvårades, sedeslösheten så skulle tilltaga, att de smittosamma könssjukdomarna måste befaras vinna ökad spridning. Preventivmedlens betydelse vid kampen mot de smittsamma könssjukdomarna har dock därefter vunnit allt större erkännande.
Detta framgår av den ståndpunkt statsmakterna genom stadgandet i 27 § andra stycket lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar intagit till frågan om den s. k. personliga profylaxen mot könssjukdomar. Med den »personliga profylaxen» brukar avses en del individuella åtgärder, vilka kunna företagas för att förhindra uppkomsten av smittsam könssjukdom hos personer, som utsatt eller utsätta sig för möjligheten att bliva infekterade. Dessa åtgärder äro av två slag, dels sådana som företagas före könsumgänget — genom medel vilka hindra smittas överförande — och dels sådana vilka företagas efter
