Westman, Johansson i Brånalt och Pettersson i Bjälbo, vilka yrkade avslag å motionen, dels ock av Svensson i Långelanda.
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna, varefter riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 mars 1923 (nr 42) hemställde, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning huruvida och under vilka förutsättningar 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen kunde upphävas eller omarbetas samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Utlåtanden över riksdagens skrivelse år 1923. Över denna skrivelse avgåvos i anledning av remissutlåtanden av medicinalstyrelsen m. fl. myndigheter. Medicinalstyrelsen anförde följande:
Ifrågavarande lagrum torde, om man frånser vissa meningsfraktioners strävan att i detsamma inlägga jämväl stöd för folkmoraliska principer och önskemål, hava tillkommit företrädesvis i det praktiska syftet att hindra propagandan för de antikonceptionella medlen att skadligt inverka på nativiteten i vårt land. Svårligen kan man däremot i Kungl. Maj:ts proposition till 1910 års riksdag, i utskottsutlåtanden eller riksdagsdebatter finna någon avsikt att genom lagen lägga hinder i vägen vare sig för den medicinska undervisningen i ämnet eller för det allmänna upplysningsarbetet beträffande könssjukdomarnas smittfarlighet och sätten att förekomma smittöverföring genom könsumgänge. Det har tvärtom från åtskilliga auktoritativa håll tydligen uttalats, att man ingalunda med lagen avsåge att försvåra spridande av kunskap om dessa sjukdomar och deras profylax. Emellertid är ju, såsom även framgår utav ett styrelsens utlåtande bilagt yttrande av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, hovrättsrådet A. Renström, lagens formulering sådan, att en viss grad av tveksamhet kan råda, huruvida icke en person eller en förening, som fullt lojalt och i bästa avsikt verkar för spridandet av dylik kunskap, under vissa förhållanden kan bliva åtalad och måhända även dömd härför. Skulle det av statsmakterna anses, att tillräckligt skydd för en sådan upplysningsversamhet, jämväl innefattande anvisningar angående begagnandet av preserverande »föremål» icke finnes i den motivering, som föregått lagens tillkomst, vore det enligt styrelsens uppfattning högst önskvärt, att en omredigering av lagen företoges, så att full klarhet härutinnan vunnes, ty för folkhälsan är dylik upplysningsverksamhet av den allra största betydelse, och resurserna i fråga om en verksam profylax hava, sedan styrelsen 1910 avgav utlåtande i ärendet, särskilt genom erfarenheterna från världskriget och tack vare den syfilidologiska vetenskapens hastiga framsteg, betydligt förstärkts. Det skulle därför enligt styrelsens mening numera knappast kunna försvaras, om man icke fullt begagnade sig av de således skärpta vapnen i striden mot könssjukdomarna. Till stöd för denna sin mening ber styrelsen få hänvisa till ett vid styrelsens utlåtande fogat yttrande av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd för syfilidologi, medicine doktorn K. Marcus.
Såsom av vid styrelsens utlåtande fogade tablåer framgår, har visserligen frekvensen av könssjukdomar under de sista 10 åren betydligt sjunkit, vilken glädjande förbättring tvivelsutan till stor del har sin grund i de ändamålsenliga åtgärder, som med stöd av lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, numera vidtagas mot den veneriska smittan, men att effekten av det socialhygieniska bekämpandet av könssjukdomarna skulle ytterligare kunna väsentligt höjas med hjälp av ett metodiskt bedrivet upplysningsarbete, torde vara lika otvivelaktigt. Särskilt gäller detta de i smitthänseende farligaste, i storstäderna talrikt förekommande, lösa och tillfälliga könsförbindelserna, med vilka samhället, man må i övrigt intaga vilken ställning som helst till den sexuella frågan i dess helhet, icke han undgå att räkna.
Lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar överlåter enligt 27 § på Kungl. Maj:t att föranstalta om organiserandet av upplysningsverksamhet bland allmänheten, och Kungl. Maj:t har för ändamålet tillsatt en kommitté, som den 9 mars 1921 avgivit sitt betänkande. Styrelsen förmodar, att, sedan detta betänkande undergått vederbörlig behandling, Kungl. Maj:t kommer att utfärda nödiga
