föreskrifter i ärendet. I avvaktan på sådana föreskrifter har emellertid Dermatologiska sällskapet i Stockholm med bidrag av statsmedel utgivit ett av styrelsen granskat och godkänt flygblad i ämnet, vilket i stora upplagor utdelas i högskolor, truppförband, fackföreningar m. fl.
Styrelsen har dessutom enligt 8 § i nyssnämnda lag, såsom av motionären framhålles, den 16 december 1918 utfärdat upplysningar och föreskrifter angående de smittsamma könssjukdomarna. Härmed kan styrelsen svårligen, såsom motionären påstår, anses hava »desavouerat» strafflagen, utan styrelsen har endast följt föreskrifterna i sistnämnda paragraf av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Föreskrifterna äro i full överensstämmelse med denna paragraf, och enligt denna avsedda för de sjuka, som söka läkarvård. De hava alltså bland annat till uppgift dels att hindra smittspridning från dessa sjuka, dels ock att förebygga förnyad infektion av dem. I dessa föreskrifter liksom i nämnda flygblad äro, på grund av ovan omförmälda tveksamhet angående lagens tolkning, de profylaktiska metoder, som samtidigt verka antikonceptionellt, icke berörda.
Meningarna om de antikonceptionella medlens berättigande respektive etiska förkastlighet hava ännu långt ifrån stadgat sig. Till detta ömtåliga och invecklade problem anser sig styrelsen icke för närvarande och i detta sammanhang böra taga ståndpunkt. Styrelsen vill dock framhålla, att strafflagens bestämmelser, vilka enbart begränsats till förbud mot offentligt rekommenderande av sådana »föremål», som tjäna profylaktiskt ändamål men samtidigt kunna hava antikonceptionell verkan, icke äro tillräckliga för att effektivt motverka propaganda för antikonceptionella förfaranden. Det finnes nämligen förutom begagnandet av speciella »föremål », andra metoder, som erbjuda ganska kraftiga hinder mot befruktning och vilkas förordande det torde vara utomordentligt svårt att förhindra medelst lagstiftning.
I valet mellan en fullt effektiv profylax å ena sidan och en till sin praktiska verkan tvivelaktig lagstiftning mot fruktsamhetshämmande åtgärder å den andra, måste styrelsen därför för sin del, med all respekt för andra uppfattningar, hävda profylaxens förmånsrätt.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får styrelsen alltså, därest ifrågavarande paragraf i strafflagen anses lägga hinder i vägen för ett fullt utnyttjande av den medicinska vetenskapens nuvarande profylaktiska möjligheter, däri inbegripna föremål, vilka jämväl kunna hava antikonceptionell verkan, hemställa att en omarbetning av nämnda lagrum måtte verkställas i syfte att undanröja denna olägenhet.
Från medicinalstyrelsens beslut, som omfattades av generaldirektör Buhre, medicinalrådet Sederholm och docenten Marcus, var medicinalrådet Bissmark skiljaktig och uttalade som sin mening, att upphävande eller omarbetande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen icke vore önskvärt.
Av övriga i ärendet hörda myndigheter förklarade medicinska fakulteten i Uppsala sig icke finna preventivlagen i dess nuvarande avfattning lägga hinder i vägen för en auktoritativ upplysningsverksamhet i fråga om könssjukdomarna och medlen för dessas bekämpande, däri inbegripna sådana medel, som jämväl kunde hava antikonceptionell verkan. Medicinska fakulteten i Lund instämde beträffande frågan om de preventiva medlens möjlighet att hindra spridning av smittsamma könssjukdomar i vad första lagutskottet i sitt utlåtande nr 7 vid 1923 års riksdag anfört angående de i lagrummet avsedda föremålens vikt för förhindrandet av dylika sjukdomar, och ville särskilt erinra om den utomordentliga betydelse, som en systematiskt genomförd upplysnings- och demonstrationsverksamhet på området haft för nedbringandet av könssjukdomarnas frekvens vid olika länders mariner. Samma fakultet ansåg det högst angeläget, att lagrummet ändrades därhän att även i formen full frihet komme att lämnas åt sådan upplysnings- och
