demonstrationsverksamhet, som åsyftade att nedbringa risken för smittsamma könssjukdomars spridning, däri även inbegripet anvisning å de föremål, genom vilka dylik smitta i de flesta antalet fall läte sig förebyggas. Likaså syntes det nyssnämnda fakultet uppenbart, att dessa föremål måste finnas tillgängliga till försäljning ä särskilt ställe, dit den eller de personer, som erhållit kunskap om betydelsen av dessa medel kunde hänvisas för inköp, vilka försäljningsställen med hänsyn till att härdarna för venerisk smitta i allmänhet torde förefinnas särskilt i städer och tätt bebodda orter borde utgöras av apoteken. I likhet med första lagutskottet fann fakulteten det icke försvarligt att åter lämna fältet fritt »för den farliga försäljningen genom kringförande av preventiva medel».
Karolinska institutets lärarkollegium fann bestämmelserna i preventivlagen icke åsyfta att lägga hinder i vägen vare sig för yttrandefrihet i vetenskapliga arbeten eller för vetenskapligt grundad upplysningsverksamhet i samhällets intresse. Lärarkollegiet ansåg emellertid, att lagbestämmelsen i dess nuvarande avfattning icke vore otvetydig i berörda avseende, varigenom densamma kunde sägas hava åstadkommit ett visst osäkerhetstillstånd i en för folkhälsan synnerligen viktig angelägenhet, och att det vore önskvärt att stadgandet erhölle den ordalydelsen, som i berörda synpunkt kunde anses erforderlig. Vidare framhöll lärarkollegiet att det ur synpunkten av de smittsamma könssjukdomarnas bekämpande måste anses önskvärt, såväl att härför tjänliga medel offentligen finge — såsom ock lagen medgåve — tillhandahållas allmänheten som ock att icke tjänliga eller skadliga sådana medel icke finge salubjudas. Lärarkollegiet ansåg lämpligt att utredning om det sätt, på vilket sistnämnda önskemål bäst kunde förverkligas, verkställdes — särskilt huruvida försäljningen i fråga borde förläggas till apoteken — eventuellt med föreskrift att endast sådana föremål, av här ifrågavarande slag, finge å apoteken saluhållas, som blivit av medicinalstyrelsen godkända. Uttalanden liknande medicinska fakultetens i Uppsala gjordes av juridiska fakulteten i Uppsala och majoriteten inom juridiska fakulteten i Lund. I den mån i vissa av yttrandena en ändring av preventivlagen förordades skedde detta uppenbarligen ur synpunkten av det önskvärda däri, att den å vissa håll förefintliga tvekan rörande lagens rätta tolkning måtte helt undanröjas.
1925 års departementsförslag till ändring av preventivlagen samt frågans
behandling vid 1927 års riksdag. Sedan ärendet varit föremål för ytterligare
utredning inom justitiedepartementet upprättades inom departementet förslag
till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. Enligt detta förslag
skulle ur 13 § 2 mom. utgå vad däri förekommer om förledande till användande
av föremål, som i lagrummet omförmäles och om meddelande av anvisning om
sättet för deras användande, men i övrigt skulle paragrafen bibehållas oförändrad.
Förslaget anmäldes för Kungl. Maj:t den 11 december 1925 och därvid beslöts
att över förslaget skulle inhämtas yttrande från lagrådet.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet framhöll departementschefen, att en praktiskt taget fullständig enighet rådde bland specialisterna på könssjukdomarnas område om preventivmedlens värde i profylaktiskt avseende. Som ett exempel på de hinder, som preventivlagen uppställde mot upplysningsverksamheten om åtgärder mot de smittsamma könssjukdomarna därigenom att lagens formulering framkallar tveksamhet huruvida icke den som fullt lojalt och i bästa avsikt verkar för spridande av dylik kunskap, anfördes att, när Dermatologiska sällskapet i Stockholm några år tidigare ingav för granskning av medicinalstyrelsen ett förslag till flygblad om de smittosamma könssjukdomarna, medicinalstyrelsen uteslöt den mening i förslaget, som innehöll upplysning om möjlighet att med hjälp
