Sida:SOU 1936 51 Yttrande angående revision av 18 kap 13 § strafflagen mm avgivet av befolkningskommissionen.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
21*

av s. k. kondom skydda sig mot överförande av smitta, emedan det ansågs tveksamt, huruvida denna punkt vore förenlig med preventivlagen.

Beträffande de betänkligheter, som anförts mot preventivmedlens obehindrade spridning, anförde departementschefen, att de påstådda nativitetsminskande verkningarna härav icke kunde anses sannolika, ty dels förebyggdes havandeskap enligt all erfarenhet i det ojämförligt största antal fall genom åtgärder, vilka icke nödvändiggöra användning av sådana föremål, som lagen avser, dels voro preventivmedlen genom sin verkan att skydda mot könssjukdom, vilka framkalla sterilitet, ägnade att verka befrämjande på nativiteten. Beträffande preventivupplysningens påstådda sedesupplösande verkningar framhölls, att det stigande antalet lösa könsförbindelser måste ses i samband med vissa ekonomiska och sociala förhållanden, bland annat omöjligheten för många män att bilda familj under de år då sexualdriften gör sig starkast gällande, samt att det icke kunde anses troligt, att fruktan för könsumgängets följder skulle i någon avsevärd omfattning avhålla därifrån eller att en vidgad kännedom om den personliga profylaxen skulle i någon betydande utsträckning locka till osedlighet. När statsmakterna i riktig känsla av dessa förhållanden stadgat, att kunskap skall spridas om den personliga profylaxen, måste det anses som en inkonsekvens, att av moraliska skäl vidmakthålla förbudet mot upplysning rörande vissa preventivmedel, vilka skilja sig från de av strafflagen tolererade och för arméns och marinens ungdom påbjudna — kemiskt verkande — profylaktiska medlen allenast därutinnan, att de komma till begagnande vid könsumgänget och hava en mekanisk verkan.

Beträffande den föreslagna förändringen av 18 kap. 13 § strafflagen yttrade departementschefen:

Rörande formen för den sålunda av mig ifrågasatta ändringen torde den lämpligen kunna genomföras på det sätt, att den del av 18 kap. 13 § 2 mom. som riktar sig mot yttranden i tal eller skrift, vilka åsyfta att förleda till användande av preventivföremål eller innefatta meddelande av anvisningar om sättet för deras begagnande, utgår ur lagrummet. Efter en dylik ändring bliva gärningar av nyss angiven art straffbara endast under de i paragrafens första moment angivna förutsättningar,

d. v. s. beträffande utspridande av skrift, därest denna sårar tukt och sedlighet, samt i fråga om annan gärning, därest den »sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer». Därmed vinnes enligt min mening det straffskydd, som kan anses erforderligt och önskvärt. Även 1910 års lagutskott — som dock tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag till den nuvarande straffbestämmelsen — medgav, att redan enligt då gällande lag i många eller kanske i de flesta fall straff följde å gärningar av ifrågavarande slag. Det bör i detta sammanhang erinras om att det fall av propaganda för preventivmedel, vilket var den direkta anledningen till preventivlagens tillkomst, redan enligt det vid samma tid gällande stadgandet om straff för tukt och sedlighet sårande gärning, — för vilken .straffmaximum då var endast sex månaders fängelse — föranledde frihetsstraff. Enligt det av mig förordade förslaget kommer dylik, tukt och sedlighet sårande agitation att bestraffas med intill två års fängelse. Däremot kan jag, i motsats till nämnda utskott men i likhet med lagrådets flertal, icke anse riktigt att förbjuda även en taktfull, allvarlig och tydligen från varje otuktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten av preventivmedels användande under vissa omständigheter. Den fara, som icke ens vid en dylik framställning, då den riktas till en större allmänhet, alltid kan anses helt utesluten, är — därom är jag ense med lagrådets majoritet — icke av beskaffenhet att kunna på lagstiftningens väg förekommas.

Vad angår straffbudet mot muntlig eller skriftlig propaganda för användande av »föremål», avsett för otuktigt bruk, lärer även detta utan olägenhet kunna utgå ur lagen, enär dylika åtgärder, på sätt inom lagrådet ävensom i riksdagens framställning uttalats, i regel torde vara straffbara enligt 1 mom. av ifrågavarande paragraf.

Jag skall nu övergå till behandling av den i riksdagens ifrågavarande