framställning jämväl innefattade frågan, huruvida upphävande eller omarbetande av förevarande lagrum i övrigt bör komma till stånd, ävensom av den av riksdagen i sammanhang därmed ifrågasatta och av vissa av de hörda myndigheterna förordade anordningen, att försäljning av preventivföremål borde förbehållas apoteken. Den sistnämnda frågan torde lämpligen böra först beröras.
Preventivföremål försäljas för närvarande icke å apoteken, ehuru något hinder därför icke föreligger. Ett förbehållande åt apoteken av handeln med dylika föremål är ägnat att ingiva vissa betänkligheter. På grund härav och då, såvitt jag kunnat finna, en så långt gående åtgärd icke kan anses för närvarande oundgängligen påkallad, kan jag icke tillstyrka förslag i sådan riktning.
Vad åter angår vidtagande av åtgärder för att preventivföremål må komma att hållas till salu å apoteken, lärer det ankomma på chefen för socialdepartementet att taga under övervägande, huruvida sådana åtgärder lämpligen böra komma till stånd.
Det återstår slutligen att taga ståndpunkt till spörsmålet, huruvida de av mig i det föregående ej behandlade delarna av förevarande moment böra upphävas eller ändras. I avseende härä vill jag erinra, att varken i riksdagens framställning eller i de i ärendet av medicinska och andra myndigheter avgivna yttrandena en dylik åtgärd framhållits vara ur samhällets synpunkt i någon högre grad av behovet påkallad. Vissa härutinnan framställda anmärkningar skall jag beröra i det följande.
Vad då först angår förbudet mot offentligt utställande eller utbjudande av preventivföremål, torde, såsom inom lagrådet och i riksdagens framställning påpekats, ett sådant stadgande strängt taget vara obehövligt, enär dylika åtgärder i de flesta fall, då skada därav kan föranledas, kunna straffas såsom tukt och sedlighet sårande handlingar. Då emellertid, på sätt riksdagen jämväl framhållit, detta förbud är av en viss betydelse bland annat därutinnan, att det tydligt angiver, vilka handlingar, som icke äro tillåtna, anser jag mig ej böra föreslå ändring eller upphävande av stadgandet i denna del.
Beträffande förbudet mot utbjudande till salu av preventivföremål genom utspridande av skrift eller annat tillkännagivande för allmänheten finner jag i likhet med riksdagen, att ehuru genom detsamma långt ifrån vunnits hela det syfte som därmed varit avsett, förbudet dock lagt hinder i vägen för några av de mest anstötliga formerna av dylikt utbjudande. Då stadgandet i fråga sålunda är av ett visst gagn, hemställer jag, att även denna del av momentet lämnas oförändrad.
Vad härefter angår förbudet mot preventivföremåls kringförande till försäljning, delar jag riksdagens av flera av de i ärendet hörda myndigheterna biträdda uppfattning, att detta förbud har en uppgift att fylla. Då vidare, såsom riksdagen jämväl uttalat, lagens straffhot härutinnan i stort sett lett till åsyftat resultat, lärer ett upphävande eller omarbetande av denna del av förevarande stadgande icke böra äga rum.
Beträffande slutligen nu ifrågavarande förfaranden, i vad de hava avseende å föremål, avsedda för otuktigt bruk, torde skäl icke föreligga att föreslå ändring av straffbudet i fråga.
I yttrande över lagändringsförslaget den 10 maj 1926 anförde lagrådet följande:
Vid behandlingen av 1910 års förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen framställdes mot dess antagande principiella betänkligheter. Dessa betänkligheter fingo emellertid vika för det praktiska behov av ytterligare lagstadganden å förevarande område, som ansågs böra tillgodoses. Då det nu ifrågasattes att delvis upphäva de sålunda tillkomna bestämmelserna, synes emellertid läget i viss mån vara ett annat. Även för den, som delar ovan antydda principiella betänkligheter och således icke skulle varit benägen att medverka till tillkomsten av dessa bestämmelser, lärer det ej därför vara självfallet, att stadgandena, då de nu finnas i lagen, böra därur avföras. Bortsett från att ett dylikt växlande av ståndpunkt under loppet av en kortare tid inom lagstiftningen och särskilt å strafflagens område i regel måste verka ogynnsamt å den allmänna rättsuppfattningen, torde praktiskt sett ett upphävande i förevarande fall av de givna bestämmelserna kunna befaras icke helt återföra förhållandena i det läge, som förevar vid bestämmelsernas
