Sida:SOU 1936 51 Yttrande angående revision av 18 kap 13 § strafflagen mm avgivet av befolkningskommissionen.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
26*

och därigenom kommit dem att avstå från det tillärnade företaget. Även av detta skäl syntes det utskottet vara påkallat, att det nu bestående förbudet mot offentliga yttranden rörande preventivmedel borttoges eller modifierades. Då utskottet sålunda ville bereda ökad frihet för en allvarlig, vederhäftig upplysningsverksamhet i dessa ämnen, förbisåge utskottet ingalunda, att åtgärder i denna riktning kunde medföra vissa vådor. Något slutgiltigt svar på frågan i vad mån ett spridande av kunskap om de preventiva medlen och en därav följande ökad användning av desamma inverkade på nativitetens nedgång syntes visserligen icke kunna givas. Men det torde ej kunna förnekas, att från moralisk synpunkt betänkligheter kunde anföras också mot en upplysningsverksamhet av nyssnämnda slag, enär varje offentlig behandling av dessa ömtåliga ämnen givetvis kunde medföra risk för ett undergrävande av den sexuella moralen och bidraga till sedeslöshetens befrämjande. Det rätta handhavandet av den ifrågasatta upplysningsverksamheten vore därför en utomordentligt vansklig uppgift, och stora svårigheter mötte, då det gällde att uppdraga gränsen mellan ett nyttigt kunskapsspridande och en propaganda av icke önskvärt slag. Enligt utskottets uppfattning, vilken torde överensstämma med den, som funnit ett uttryck i lagen den 20 juni 1918, borde emellertid dessa betänkligheter vika med hänsyn till vikten av en vidgad kunskap om den personliga profylaxen såsom ett av de betydelsefullaste vapnen i kampen mot könssjukdomarna.

I en av reservationerna uttalades åter följande: Ehuru det redan genom nu ifrågavarande lagbuds avfattning vore tydligt, att av detsamma icke träffades de meddelanden uti förevarande ämne, som icke skedde under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav komme, så skulle nog mången gång vara önskvärt, att jämväl härutöver sådana meddelanden skulle kunna för en större allmänhet straffritt meddelas, som innefattade räd och anvisningar för undvikande av smitta vid könsumgänge. Emellertid vore det säkerligen icke möjligt att lämna dylika räd och anvisningar utan att samtidigt locka fullt friska personer att vid könsumgänge iakttaga sådana försiktighetsmått, att de icke behövde befara den helt naturliga påföljd, som därav eljest kunde uppkomma. Bleve ett sådant förfaringssätt än vanligare än det redan sorgligt nog torde vara, skulle detta komma att hava en synnerligen sorglig påföljd på hela vårt folks moraliska liv, en påföljd som det syntes vara samhällets plikt att söka motverka. Samhällets intresse i detta avseende syntes vara så starkt, att man måste iakttaga detsamma även med den olägenhet, som ovan berörts.

Den i omförmälda reservation intagna ståndpunkten till ifrågavarande spörsmål har vunnit stöd genom lagrådets nu senast avgivna yttrande, däri lagrådet, efter en undersökning rörande preventivlagens ställning till upplysningsverksamheten å förevarande område, uttalar, att en upplysningsverksamhet — omfattande jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i profylaktiskt avseende — vilken i allvarlig och värdig form och med beaktande av vissa närmare angivna synpunkter från auktoritativt håll kommer till stånd uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar, icke lärer kunna anses medföra någon »allmän fara för andras förförelse» och således icke heller komma i strid med preventivlagen, men att å andra sidan den föreslagna lagändringen, såsom lämnande fältet öppet även för en icke auktoritativ och måhända till syfte och form tvivelaktig upplysningsverksamhet å ifrågavarande område, kan befaras medföra risk för sedeslöshetens befrämjande särskilt bland ungdomen.

Mot utskottets yttrande avgavs reservation av herr Åkerman, som med instämmande av herrar Jacob Larsson, Julin, Lindqvist i Halmstad, Lindley, Karlsson i Vätö och Carlsson i Mölndal hemställde, att förevarande motioner måtte av riksdagen bifallas med motivering att preventivlagen utgjorde ett hinder mot den av 1918 års lagstiftare såsom önskvärd betecknad upplysningsverksamhet angående medlen att förebygga spridande av smittsamma könssjukdomar.

Frågan förföll genom skiljaktiga beslut av riksdagens kamrar.

Den 7 december 1928 beslöt Kungl. Maj:t, att riksdagens förut omnämnda skrivelse den 7 mars 1923 icke skulle till vidare åtgärd föranleda.