Sida:SOU 1936 51 Yttrande angående revision av 18 kap 13 § strafflagen mm avgivet av befolkningskommissionen.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
31*

föreskrifter det åligger styrelsen att fastställa formulär den medlem av styrelsens vetenskapliga råd, vilken anmodats att härvid biträda styrelsen, på grund av stadgandet i preventivlagen ansåg sig icke kunna medverka till att råd och anvisningar rörande mekaniskt verkande medel — s. k. preservativ — intogos i nämnda föreskrifter.

Under nuvarande förhållanden har tillståndet blivit sådant, att upplysningsverksamheten på området — i stort sett — utövas av fabrikanter och försäljare genom reklamblad, råd, anvisningar och dylikt, vilka medfölja preservativen, som i stor utsträckning försäljas mot postförskott eller i en helt säkert vida förgrenad och i många former arbetande smyghandel: ett sakernas tillstånd som står i bjärt motsättning till det som lagstiftaren för visso avsett och förväntat. Betänker man detta och ser det senast anförda mot bakgrunden av de ringa antal överträdelser av preventivlagen, som åtalats, vilket torde belöpa sig till omkring 10 per år, måste man fråga sig, huruvida lagrummet i det stora hela haft någon annan påtaglig effekt än, att detsamma lagt hinder i vägen för en ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig upplysningsverksamhet, vilken är den enda faktor, som är mäktig att ställa denna specialfråga — den personliga profylaxen — i dess rätta sammanhang och att giva densamma den belysning, som erfordras med hänsyn till den individuella och sociala hygienens intressen.

Styrelsen måste finna det utgöra en påtaglig och från hälsovårdens synpunkt sett beklaglig inkonsekvens att på samma gång som statsmakterna stadfäste principen fri läkare- och sjukhusvård samt behandlingsskyldighet för könssjuka i smittsamt skede icke sådana mått och steg träffats, som vore ägnade att vederhäftigt och strängt sakligt upplysa om de verksammaste medlen mot överförande av smitta vid könsumgänge och härigenom kraftigt bidraga till att förebygga dessa sjukdomars spridning, något som torde hava avsetts med ovan omförmälda stadgande i könslagen. Det skulle för visso hava ur hälsovårdssynpunkt varit till stort gagn om samtidigt med tillkomsten av nyssnämnda lag en revision av preventivlagen ägt rum. Den omständigheten att så icke skett har otvivelaktigt bidragit till att nyssnämnda stadgande, i könslagen icke fått åsyftad verkan.

Styrelsen anser sig böra understryka betydelsen av nyssberörda förhållanden, alldenstund de smittsamma könssjukdomarna äga en stor social betydelse, icke blott genom sitt stora antal sjukdomsfall utan även genom de allvarliga menliga följder, desamma ofta hava för individen. Vad först beträffar de smittsamma könssjukdomarnas förekomst här i landet får styrelsen hänvisa till bilagda sammanställning. För att ställa sifferuppgifterna beträffande dessa sjukdomars förekomst åren 1922—1933 i jämförelse med någon annan stor sjukdomsgrupps frekvenssiffror, har styrelsen i sammanställningen uppfört antalet under motsvarande år förekommande smittsamma sjukdomar, för vilka anmälningsplikt föreligger jämlikt 2 § av gällande epidemilag. Såsom de i sammanställningen anförda uppgifterna utvisa överstiga under en följd av år de smittsamma könssjukdomarna icke obetydligt de nyssnämnda sjukdomarna i fråga om antalet sjukdomsfall. Beträffande de förra kan man konstatera vissa växlingar. Särskilt erbjuder det sist förflutna året en gynnsam siffra. I detta avseende äro åren 1923 och 1924 i det närmaste likställda med år 1933. Uppgången i sjukdomsfrekvensen efter förstnämnda båda år torde emellertid böra utgöra en varning mot att av de ljusare förhållandena år 1933 draga några slutsatser angående utsikterna till en fortsatt nedgång i könssjukdomarnas frekvens och därmed en bestående förbättring. Flera faktorer inverka säkerligen på växlingarna i sjukdomsfrekvensen, och styrelsen vill härvid framhålla, att forskare på området ansett den allmänna ekonomiska situationens skiftningar inverka på denna frekvens. Styrelsen har ett allmänt intryck av att de åtgärder, som i kraft av könslagen hittills vidtagits, icke kunna åstadkomma större effekt med nuvarande behandlingsmetoder och att vi med hänsyn till dessa omständigheter kommit så att säga i ett jämviktsläge i fråga om behandlingsmöjligheterna för nämnda sjukdomar.

Det är visserligen sant, att den hittills mest fruktade av ifrågavarande sjukdomar — syfilis — med väsentligt större framgång behandlas nu för tiden än tidigare. Det må dock erinras om att för kort tid förflutit efter det de nutida