betydelsefullt medel mot utbredningen av för folkhälsan mycket skadliga sjukdomar, anser styrelsen skäl föreligga för att kondomen borde göras till apoteksvara.
Styrelsen anser sig emellertid icke kunna förorda, att ifrågavarande artikel monopoliseras för apoteken, utan har tänkt sig, att särskilda föreskrifter borde utfärdas, att vad i apoteksvarustadgan är föreskrivet rörande i dess bilaga III upptagna varor skall gälla ifrågavarande preservativ, att detsamma skall tillhandahållas å apoteksinrättningarna i riket, och att pris å preservativet skall införas i medicinaltaxan. Härigenom vunnes två fördelar: den ena, att styrelsen kunde bestämma pris och kvalitet å preservativ, som komme att saluföras å apoteksinrättningarna, och den andra, att styrelsen kunde utöva kontroll i nämnda hänseende över de preservativ, som komme att försäljas i fria handeln. En sådan anordning vore fördelaktig även på så sätt, att en av styrelsen reglerad prissättning i icke ringa mån skulle kunna medföra en sänkning av nu i allmänhet tillämpade priser och därigenom begränsa en icke önskvärd reklam och även i viss grad stävja den nu pågående smyghandeln.
Det som främst torde kunna föranleda betänkligheter mot styrelsens förslag är att preservativet i fråga är verksamt icke blott som skydd mot smitta utan även antikonceptionellt. Styrelsen kan självfallet icke lämna de betänkligheter, som av denna anledning uppkomma, obeaktade. Den damm, som lagstadgandet avsett att bygga mot antikonceptionella medel och förfaranden, har förvisso varit av ringa, om ens någon betydelse — åtminstone under de sista tio åren av preventivlagens tillvaro. Det vore enligt styrelsens förmenande en felsyn att utgå från att vetskapen om föremål av den art, som avses i preventivlagen, och om deras användning samt tillgången på sådana skulle i nämnvärd grad minska användningen av antikonceptionella medel eller vidtagandet av andra åtgärder för förebyggande av konception. Den nutida läkemedelsindustrien har under senare år tillverkat och utsläppt i handeln ett flertal antikonceptionellt verkande preparat, vilka torde vara väl kända för den breda allmänheten. Det torde icke med större fog kunna hävdas, att förhandenvaron av de antikonceptionella medlen, oavsett av vad art de vara må, i väsentlig mån bär skulden till den sjunkande nativiteten i landet. Här göra sig säkerligen flera andra faktorer gällande såsom: mera komplicerade och försvårade sociala förhållanden än tidigare, starka förändringar i livsåskådningen och samhällssyn hos stora folklager o. s. v. Men även om tillgången på antikonceptionella »föremål» i och för sig till en viss grad har betydelse för en minskad folkökning finner styrelsen, från sin ståndpunkt, den vinst, dessa medel onekligen utgöra för en förbättrad sexuell hygien genom sin förebyggande verkan mot könssjukdom, vida överväga den fara de ur samhällssynpunkt kunna medföra såsom antikonceptionella. Styrelsen har anledning göra dessa uttalanden på den grund att medlen i fråga självfallet hava sin ojämförligt största betydelse som smittskydd vid de tillfälliga och lösaktiga sexuella förbindelserna och att en tillräckligt både stor och sorglig erfarenhet föreligger i det hänseendet att tillvaron av ett stort antal individer, som tillkommit genom dylika förbindelser, utgjort och utgöra en tung börda för samhället och ofta nog även för dessa individer själva.
Det är uppenbart att med den formulering, styrelsen här nedan framlägger för ifrågavarande lagrum, upplysningsverksamheten lämnas fri, såvida framställningen icke sårar tukt och sedlighet. Styrelsen skulle för sin del gärna sett, att bestämmelser kunna åstadkommas, vilka vore ägnade att trygga en lojal, ansvarskännande och sakkunnig upplysningsverksamhet, och har styrelsen härvid uppmärksammat den statligt understödda föreläsningsverksamheten. Denna tankegång är ingalunda ny. Den har framförts i »Betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m. m., avgivet av för ändamålet inom Kungl. Civildepartementet den 25 oktober 1918 tillkallade sakkunniga den 9 mars 1921.» Lagrådet har i ovan åberopade yttrande av år 1926 bland annat anfört: »Även en tredje möjlighet har ju under förarbetena ifrågasatts, nämligen en sådan omformulering av preventivlagens bestämmelser, att därigenom från lagens tillämplighet uttryckligen undantoges den enligt 27 § i 1918 års lag anordnade, av staten kontrollerade upplysningsverksamheten. Lagrådet har tagit även denna
