möjlighet under övervägande men funnit hinder ur lagteknisk synpunkt möta för en omformulering i dylik riktning.» Av detta och även av andra skäl har styrelsen avstått från att föreslå ett bindande av upplysningsverksamheten genom nya bestämmelser.
Styrelsen har, såsom framgår av närslutna underdåniga skrivelse, som samtidigt med denna skrivelse ingives till ecklesiastikdepartementet, uttalat sig för att ämnet sexualhygien, häri inbegripet könssjukdomarna och deras bekämpande, snarast måtte bliva föremål för undervisning i landets skolor i väsentligt vidare omfattning än vad nu är fallet. Skedde så, bortfölle efter en övergångstid behovet av en elementär upplysningsverksamhet i detta ämne utanför skolorna. Föreläsningar i ämnet kunde läggas på ett bredare plan med inriktning på sexualhygienens stora etiska och sociala problem. Undanröjdes varje tvivel om att en tukt och sedlighet icke sårande upplysningsverksamhet vore förenlig med lagrummets anda och bokstav, har styrelsen all anledning antaga att sammanslutningar av läkare skulle ställa sig beredda att anvisa väl skickade föreläsare såväl för offentlig föreläsningsverksamhet som för enskilda sammanslutningar.
Under sådana förhållanden komme enligt styrelsens förmenande undermåliga föreläsare efter hand och förmodligen ganska snart att förlora sin publik; och kunde det då förväntas att jämväl den fria, både offentliga och av enskilda sammanslutningar bedrivna föreläsningsverksamheten utövades så, att det avsedda målet — att fostra en i sedligt avseende högtstående och ansvarskännande ungdom — nåddes.
Om styrelsen sålunda är av den bestämda uppfattningen att ifrågavarande lagrum bör omarbetas så att detsamma ej, såsom hittills faktiskt varit förhållandet, verkar som ett hinder för en ansvarsfull upplysningsverksamhet angående ifrågavarande medels betydelse såsom skydd mot de smittsamma könssjukdomarna anser styrelsen däremot de i samma lagrum intagna bestämmelserna böra bibehållas, vilka kunna innebära förhindrande av en försäljningsverksamhet, avseende spridning av ifrågavarande medel ur synpunkter, som icke äro av hygienisk utan allenast kommersiell natur. Man synes nämligen icke böra helt avhända sig möjligheten att, om så skulle erfordras, på ett lämpligt sätt begränsa en av enskild vinningslystnad beroende propaganda för dylika medel. En sådan propaganda skulle ur samhällelig synpunkt sakna berättigande om statsmakterna — såsom styrelsen i det föregående utvecklat — vidtoge erforderliga åtgärder för dels en förbättrad sexualhygienisk upplysning dels ock tillhandahållande av preventiva medel genom desammas inordnande bland sådana varor, som skola försäljas på apoteksinrättningarna.
Genom bortskärandet av de delar av andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen, vilkas fortsatta giltighet styrelsen av ovan angivna skäl finner olämplig, som numera knappast torde uppbäras av en allmän rättsuppfattning, och vilkas tillvaro får antagas hava medfört en bristande energi från åklagarmaktens sida vid tillämpning även av övriga delar av lagrummet, skulle man kanske kunna hoppas, att en ändring till det bättre skulle i sistnämnda delar låta sig åvägabringas.
Slutligen får styrelsen föreslå en redaktionell ändring av bestämmelserna i 18 kap. 13 § strafflagen, i det styrelsen ifrågasätter, att de i andra momentet i nämnda paragraf upptagna bestämmelserna om »föremål, som äro avsedda för otuktigt bruk», överflyttas till första momentet av samma paragraf. Därigenom skulle enligt styrelsens förmenande åstadkommas en för nutida medicinsk biologisk uppfattning synnerligen önskvärd åtskillnad mellan dessa »föremål», å ena, samt de såsom profylaktiska medel mot de smittsamma könssjukdomarna betydelsefulla mekaniskt verkande preventiven å andra sidan.
Under åberopande av det sålunda anförda har medicinalstyrelsen föreslagit att 18 kap. 13 § strafflagen måtte erhålla följande ändrade lydelse:
Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar, eller föremål avsett för otuktigt bruk, eller utställer eller förevisar någon offentligen sådant föremål; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.
