närmare angivna synpunkter, från auktoritativt håll komme till stånd uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar icke torde kunna anses medföra »någon allmän fara för andras förförelse» och således icke heller komma i strid med preventivlagen; med hänsyn till denna lagrådets åsikt och då å andra sidan den föreslagna lagändringen, såsom lämnande fältet öppet även för en icke auktoritativ och måhända till syfte och form tvivelaktig upplysningsverksamhet å ifrågavarande område, kunde befaras medföra risk för sedeslöshetens befrämjande särskilt bland ungdomen, ansåge sig lagrådet böra avstyrka lagändringen. Slutligen har riksdagens första lagutskott i utlåtanden i ämnet åren 1927, 1929 och 1930 samt så nyligen som år 1933 avstyrkt förslag, åsyftande bland annat sådan lagändring varom nu är fråga, under uttalande att någon tvekan ej längre kunde behöva råda därom att utan hinder av preventivlagen en vidsträckt upplysningsverksamhet kunde anordnas jämväl rörande de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i kampen mot könssjukdomarna.
Vad sålunda förekommit lärer oförtydbart utmärka att farhågorna för att preventivlagen skulle lägga hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen icke äro berättigade. Det är vid sådant förhållande ägnat att förvåna att, såsom i ärendet upplyses vara händelsen, preventivlagen alltjämt bland läkarna uppfattas såsom ett hinder mot en nödig och nyttig upplysningsverksamhet. För undanröjande av denna missuppfattning kan emellertid den ifrågasatta lagändringen icke vara nödig.
Utöver vikten av en ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig upplysningsverksamhet på området har något annat skäl för lagändringen ej åberopats än nödvändigheten av att undanröja förut berörda ovisshet om bestämmelsens rätta innebörd. Då efter vad förut anförts någon sådan ovisshet icke behöver föreligga samt man svårligen kan överblicka, vilka konsekvenser lagändringen skulle få — i vilket hänseende man måste räkna med att icke önskvärda följder kunna inställa sig — föranlåtas vi att avstyrka vidtagandet av densamma.
Justitierådet Eklund hade däremot uttalat:
Jag delar den uppfattning, ät vilken tre ledamöter av lagrådet givit uttryck i sitt i remissprotokollet återgivna yttrande över 1910 års förslag till lagstiftning i ämnet, och lämnar därför nu föreliggande förslag utan anmärkning.
I samband med 1934 års proposition väcktes ett antal motioner, i första kammaren av herr Nerman m. fl. (1: 138) och i andra kammaren av herr Flyg m. fl. (II: 457), av herr Pehrsson i Göteborg (II: 558) och av herr Olsson i Staxäng m. fl. (II: 564).
I motionerna I: 138 och II: 457 yrkades, att riksdagen måtte antaga förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen i enlighet med 1925 års förslag.
I motionen II: 558 hemställdes, att riksdagen ville besluta att i 18 kap. 13 § strafflagen måtte införas bestämmelse om att föremål, som är avsett att förebygga följderna av könsumgänge, må försäljas endast å apotek mot läkares recept.
I motionen II: 564 hemställdes, att den i propositionen föreslagna lagändringen måtte avslås.
Riksdagens första lagutskott anförde i avgivet utlåtande (nr 47) över propositionen och motionerna:
Till stöd för de talrika förslag om upphävande eller ändring av den s. k. preventivlagen, som varit föremål för riksdagens prövning, har i främsta rummet framhållits preventivmedlens betydelse särskilt för könssjukdomarnas bekämpande. Därvid har gjorts gällande att lagen lade hinder i vägen för även en lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen. Förevarande proposition är närmast föranledd av medicinalstyrelsens ovannämnda skrivelse den 9 februari 1934, däri uppgives att på grund av preventivlagen fortfarande bland läkare förefinnes obenägenhet att biträda vid sådan upplysningsverksamhet. Vid sin granskning av propositionen har dock lagrådets majoritet häremot anfört, att ett år 1926 av dåvarande lagrådet avgivet
