Sida:SOU 1936 51 Yttrande angående revision av 18 kap 13 § strafflagen mm avgivet av befolkningskommissionen.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
40*

uppfattning förelåg icke en grundad förhoppning i sådant hänseende, över huvud utgjorde den större eller mindre svårigheten att erhålla preventivmedel enligt de sakkunnigas mening ett så bräckligt och tvivelaktigt skydd mot icke önskvärda sexuella förbindelser att den icke på något avgörande sätt kunde få inverka å utformningen av en ny lagstiftning i ämnet.

De sakkunniga uttalade i detta sammanhang som sin mening att — med allt beaktande av de allvarliga skäl, som lågo till grund för de betänkligheter, som åberopades mot den stora spridningen av preventivmedel — den avvisande ståndpunkt, som utmärker den så kallade preventivlagen icke längre vore förenlig med samhällets intressen. Grundsatsen, att åtkomsten till preventivmedel icke skulle genom en ny lagstiftning försvåras, återkom vid de sakkunnigas diskussion av den praktiska utformningen av de föreslagna bestämmelserna. Samtidigt framhöllo emellertid de sakkunniga, att man vid uppgivandet av preventivlagens ståndpunkt borde vinnlägga sig om att en blivande upplysningsverksamhet komme att äga rum i former som motsvarade ämnets ömtåliga karaktär och att den reglering av handeln med preventivmedel, som borde ske i anslutning därtill, komme att bidraga till en upprensning i fråga om de missförhållanden, som rådde.


Från dessa utgångspunkter och med beaktande av de riktlinjer för revision av här ifrågavarande lagrum, som innehöllos i första lagutskottets av 1934 års riksdag godkända uttalande, kommo de sakkunniga till de praktiska slutsatserna, att en lagändring borde komma till stånd, som tillmötesginge kravet att en lojal upplysningsverksamhet skulle klart framstå såsom av lagstiftaren tillåten. Det syntes därvid de sakkunniga överflödigt att vidare ingå på någon diskussion angående preventivlagens rätta innebörd i sådant hänseende. Den del av preventivlagen som uppfattades såsom ett hinder för den lojala upplysningsverksamheten hade ansetts böra ersättas av nya bestämmelser, givna i en särkild lag. Enligt de sakkunnigas mening, borde, därest bestämmelser angående upplysningsverksamheten, som berörde preventivmedel, skulle införas i en särskild lag, till denna jämväl överföras stadganden, som reglerade handeln med sådana medel, varvid hela andra momentet av 18 kap. 13 § strafflagen skulle bortfalla.

De sakkunniga behandlade först frågan om grunderna för reglering av handeln med preventivmedel och upptogo därvid först till prövning tanken att preventivmedel icke skulle få tillhandahållas annat än på apoteksinrättning. För en sådan anordning anfördes, att en effektiv kontroll därigenom kunde erhållas över varans beskaffenhet och pris samt över varans tillhandahållande på ett hygieniskt sätt och dess försäljning under lämpliga reklamformer. De sakkunniga funno dock övervägande skäl mot en sådan monopolisering. Bland dessa skäl framhöllos särskilt följande. Allmänheten kunde tänkas obenägen att anlita apoteken för sina köp; apoteken kunde icke ordna sin försäljning per post, vilket i den fria handeln torde vara regeln; en monopolisering till apoteken skulle rikta sig mot den privata handelns ekonomiska intressen; om vissa preventivartiklar på detta sätt monopoliserades, kunde de privata affärerna komma att utbreda andra, mindre lämpliga artiklar.

I sin skrivelse år 1934 hade medicinalstyrelsen föreslagit, att kondomen skulle göras till apoteksvara, dock så att den jämväl kunde tillhandahållas i den fria marknaden. Detta skulle ske genom att kondomen upptoges i medicinaltaxan, varvid den enligt apoteksvarustadgan måste saluföras på apotek till i taxan fastställt pris. En kontroll över den fria marknadens prissättning vunnes även härigenom. I likhet med medicinalstyrelsen ansågo 1934 års sakkunniga, att preventivmedlen, såsom i viktiga hänseenden jämställda med läkemedel, i viss