utsträckning borde tillhandahållas på apotek. De sakkunniga ansågo emellertid att en reglering av handeln med preventivmedel icke borde stanna vid denna åtgärd.
De sakkunniga funno därvid den rätta vägen vara att föreskriva en tillståndsprövning för den försäljning av preventivmedel, som äger rum utom apoteken. Efter prövning av den sökande försäljarens kvalifikationer med avseende på hygien vid preventivmedlens salubjudande, medlens beskaffenhet och priser ävensom försäljarens reklammetoder skulle tillstånd beviljas för viss begränsad tid. De sakkunniga underströko särskilt, att tillståndsprövningen icke borde erhålla karaktär av någon monopolisering för en mycket begränsad grupp av försäljare, emedan det måste anses betydelsefullt att tillgången till preventivmedel icke begränsades.
Beträffande därefter regleringen av den upplysningsverksamhet, som
ifrågakomme vid läroanstalter påpekade de sakkunniga, att de rent vetenskapliga föreläsningarna
uppenbarligen borde lämnas fria från reglerande bestämmelser. I
fråga om annan undervisning ansågo de sakkunniga föreskrifter vara erforderliga,
vilka borde meddelas i administrativ ordning av skolöverstyrelsen eventuellt efter
direktiv av Kungl. Maj :t. Med hänsyn till den särskilda utredning med förslag
till erforderliga åtgärder för åstadkommande inom och utom skolan av en vidgad
och förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet rörande de sexuella
frågorna, som av Kungl. Maj:t den 24 september 1934 begärdes från skolöverstyrelsen
och medicinalstyrelsen, ansågo de sakkunniga sig sakna anledning att ingå
på en närmare prövning av vad nämnda föreskrifter borde innehålla. Beträffande
upplysningsverksamheten utom läroanstalterna påpekade de sakkunniga, att
den nuvarnde orgnisationen för den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten
vore väl ägnad att utan någon särskild utbyggnad omhänderhava en upplysning
angående sexuell hygien och personlig profylax, som syftar att nå till alla
platser. Det torde därvid vara erforderligt att för denna verksamhet av staten beviljades
visst anslag avsett att uteslutande användas till upplysning om sexuell hygien.
De sakkunniga ansågo i detta sammanhang att en blivande lagstiftning uttryckligen
borde angiva att upplysningsverksamhet, som berör preventivmedel,
är tillåten, därest den med skolöverstyrelsens tillstånd ingår i sådan föreläsningsverksamhet,
som understödes av staten. Någon föreskrift att frågan om den personliga
profylaxen vid sådana föreläsningar får behandlas endast av läkare ansågo
de sakkunniga icke vara erforderlig.
I den allmänna frågan om lämpligheten av förbud mot förledande till användning av preventivmedel eller meddelande av anvisning om sättet för deras användning ansågo de sakkunniga, att en ny lag icke borde innehålla ett sådant förbud atTuttala sig om preventivmedel, när det icke sker offentligt eller under därmed jämförliga förhållanden. Inom en sluten krets borde envar ha frihet att yttra sig i dessa frågor, så länge det icke strider mot stadgandet i 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen. Beträffande offentliga muntliga framställningar i dessa ämnen ansågo de sakkunniga, att — med hänsyn till kraven på särskilda kvalifikationer hos den som offentligen skall behandla sådana ämnen — anmälan härom skulle ske hos polismyndighet i vederbörnde ort samt att därefter polismyndighetens tillstånd skall avvaktas.
De sakkunniga funno, att behovet av förbud mot skriftliga framställningar angående preventivmedel efter den föreslagna regleringen av handeln med sådana medel skulle bliva till väsentlig grad reducerat, samt framhöllo därjämte vidare, att de starka principiella betänkligheter, som på grund av därmed förenat ingrepp i yttrandefriheten, möta mot ett förbud mot muntliga framställningar i vissa
ämnen uppenbarligen med ännu större styrka göra sig gällande i fråga om