rekreationssynpunkt icke blott för ortens befolkning, utan även för folket i gruvsamhällena i lappmarken.
Det synes alltså vara jämförelsevis obetydliga delar av hela kusten, där en reglering av strandbebyggelsen till; vidare måhända icke är trängande. Strandbebyggelsen vid kusten är enligt kommitténs uppfattning ett riksproblem, och den är, överraskande nog, ett problem icke minst för högst betydliga delar av Norrlands kust. Det är blott för Gotlands kust och några jämförelsevis korta sträckor av fastlandskusten, som problemet ännu icke synes ha anmält sig för ortens vidkommande eller omedelbart anmäler sig, så snart frågorna betraktas i ett större sammanhang ur hela landets synvinkel.
I fråga om inlandet visar en jämförelse betydligt mer utpräglade olikheter mellan olika trakter och delar av landet. På många håll i södra och mellersta Sverige och i Norrlands kustland äro enligt föreliggande uppgifter även insjöstränder i mycket stor utsträckning samtidigt eftersökta av tomtspekulanter och friluftsfolk, och det framstår likaväl som vid kusten som ett trängande problem att reglera strandbebyggelsen. I landsdelar sådana som större delen av Norrlands inland är däremot utan tvivel behovet av en bebyggelsekontroll vid stränderna i stort sett ännu knappast kännbart, låt vara att det även mitt inne i lappmarken kan uppstå en viss konkurrens mellan sportstugebyggarna och den övriga allmänheten, såsom i bilagan anförda uppgifter från Gällivare visa.
När kommittén betraktar strandbebyggelsen, särskilt vid kusten, som ett riksproblem av central betydelse ur friluftslivets synpunkt, beror det, såsom delvis redan har framgått av den nyss givna översikten, bland annat på att kommittén icke fäster sig enbart vid det direkta hinder för tillträdet till stranden och dennas nyttjande för friluftsbad, som strandbebyggelsen så ofta utgör. Betänkligt ur folkhygienisk synpunkt är det enligt kommitténs mening även, att denna bebyggelse så ofta förändrar stranden från ett naturområde till en villastad eller något liknande. Oavsett framkomstmöjligheterna blir stranden i och med detsamma mindre tjänlig för friluftslivet. Dessutom förekommer det i betydande utsträckning, särskilt vid skärgårdskusterna, att strandbebyggelsen på motsvarande sätt förändrar icke endast strandens prägel, utan hela landskapets. Därmed förlorar detta mer eller mindre sitt tidigare höga rekreationsvärde. Vad som utmärker det verkliga friluftslivet, ger det dess karaktär, skiljer det från andra former av verksamhet eller vila och förklarar dess säregna betydelse som en andlig lika väl som kroppslig hälsokälla är nämligen otvivelaktigt, att det försiggår i en omgivning, som förmår skänka vederkvickande naturintryck. Ramen för friluftslivet måste anses såsom något väsentligt, kanske mera väsentligt än den rent fysiologiska verkan av sol, bad, kroppsrörelse eller vila. Om så icke vore. vore frilufts- livets folkhygieniska problem knappast något problem, ty allt det rent fysiologiska som är förbundet med friluftslivet kan åtminstone på de flesta håll skaffas mitt inne i stenstaden, visserligen till större eller mindre kostnad.
