åskådning höra hithörande gärningar emellertid icke behandlas såsom delaktighet utan såsom självständiga brott, varför kommittén föreslår att ersätta dessa bestämmelser med stadganden i strafflagens speciella del, 10: 18 a och 21: 6.
Beträffande straffbarheten försök till brott hava särskilda sakkunniga nyligen avgivit ett förslag (se SOU 1940: 19), som innefattar bland annat regler om vad med försök förstås och om tillbakaträdande från försök. I avseende å dessa till straffrättens allmänna del hörande frågor vill kommittén allenast framhålla, att behovet av en reglering här är påtagligt. vilken uppfattning man än i övrigt hyser om försökets kriminalisering. Vad åter angår frågan huruvida försök till visst brott bör vara straffbart, är denna beroende av huru det fullbordade brottet bestämmes och nämnda fråga bör följaktligen besvaras i strafflagens speciella del. Då de viktigaste förmögenhetsbrotten enligt kommitténs förslag äro så utformade att för fullbordat brott förutsättes skada, bliva försöksstraff i viss utsträckning erforderliga. Kommittén har därför i vart och ett av kapitlen 20–23 upptagit ett stadgande som angiver, hurusom vid vissa där avsedda brott försök skall vara straffbart. Vad angår straffskalan har kommittén till varje sådant stadgande knutit en bestämmelse av samma innehåll som den i betänkandet om försökets straffbarhet föreslagna, nämligen att straffet skall sättas lägre än vad å den fullbordade gärningen följa bort. Detta innebär att straffmaximum för försök ligger närmast under straffmaximum för det fullbordade brottet samt att straffminimum för försök är det allmänna bötesminimum. Från denna regel göres i nämnda betänkande det undantaget, att till böter ej må dömas, där å det fullbordade brottet ej kunde följa lägre straff än straffarbete i två år. Då ett sådant undantag i kommitténs förslag skulle få betydelse blott för rån med död eller svår kroppsskada som följd men det torde falla av sig självt att böter icke böra användas i dylika fall, har kommittén icke upptagit någon motsvarighet till detta undantag. Regeln om maximum för försöksstraff är enligt förslaget undantagslös och livstids straffarbete kan alltså aldrig ådömas för försök; rånförsök med dödlig utgång, som nu är belagt med livstids straffarbete, kan enligt förslaget medföra högst tio års straffarbete.
Beträffande förberedelse till brott har anledning ej ansetts föreligga att i förevarande sammanhang till övervägande upptaga frågan om en mera allmän reglering. Ehuru det vid olovlig befattning med brottsverktyg stundom kan vara lätt att fastslå att ett anträffat föremål är avsett för användning vid brott men svårare att avgöra vilket detta brott är, har kommitén sålunda icke gjort något försök att sammanföra de nuvarande bestämmelserna i strafflagen (SL 12: 18–20, 19: 21 och 20: 13) till en
allmän regel om straff och konfiskation då någon innehar hjälpmedel för grövre brott. Kommittén har nöjt sig med att i kapitlet om stöld och liknande brott upptaga en bestämmelse om olovlig befattning med stöldverktyg. Detta fall har en vida större praktisk betydelse än t. ex. anskaffande av falska spelapparater att användas vid bedrägeri. I kapitlet om bedrägeri och liknande brott föreslår kommittén däremot straff för vissa mera praktiska former av
