Sida:SOU 1944 69.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
263
Urkundsförfalskning.
12: 1

annan persons namn. Särskilt beträffande handlingar av något mindre betydelsefull karaktär, t. ex. kvitteringar inom detaljhandeln, torde nämligen den personliga signaturen i allmänhet tillmätas ringa betydelse, medan det för tilltron avgörande är själva företagets firma anbragt på övligt sätt. Därför bör den obehöriga personliga signaturens äkthet icke hindra att handlingen anses såsom falsk. Den gränsdragning, varom här är fråga, hänför sig till innebörden av uttrycket "annans namn"; denna är att bestämma enligt allmänt rådande uppfattning och torde icke närmare kunna angivas i lagtexten.

Den person, vars namn obehörigen skrives, kan vara antingen verklig eller diktad. Så är fallet enligt den gällande rätten, efter de ändringar som genomfördes 1942 i samband med upphävande av 22: 16 enligt den äldre lydelsen. Någon uttrycklig erinran i lagtexten om denna innebörd av ordet "annan" lärer icke vidare vara erforderlig. Av densamma följer även att skrivande av en avliden persons namn kan utgöra straffbar urkundsförfalskning (NJA 1927 s. 194).

För att förfalskning skall föreligga fordras, att utställaren givit urkunden sken av att vara utfärdad av någon annan än honom själv. Att man undertecknar en urkund med annat namn än sitt eget kan ofta vara att uppfatta blott såsom lämnande av oriktig uppgift om namn, något som icke i och för sig innefattar förfalskning. Enligt förslaget är det såsom förfalskning straffbara området i sådana fall mera begränsat än enligt den rättspraxis, som utbildat sig med stöd av de år 1942 upphävda bestämmelserna i SL 22: 16; se NJA II 1942 s. 294 samt, angående den senaste tidens domstolspraxis, NJA 1942 s. 271 och 1944 s. 328. Emellertid kan den som i urkund lämnat osann uppgift om vem han är ofta straffas enligt 13: 10 i förslaget.

Vidare nämnes i lagtexten särskilt det fall att man framställer falsk urkund genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift. Härmed avses sådana fall, då man begagnar sig av en persons misstag, ofta framkallat av den brottslige genom svek, för att erhålla den förres underskrift på en urkund som han i själva verket icke vill underteckna. Denna art av förfalskning måste noga skiljas från svikliga förfaranden, som endast ha karaktären av bedrägeri, ehuru de innebära att en person svikligen förledes att underteckna en förbindelse eller annan för honom oförmånlig handling. Skillnaden är av betydelse icke blott i straffrättsligt hänseende utan även i civilrättsligt. En genom svek åstadkommen rättshandling, även i skriftlig form, får, såsom framgår av 30 § avtalslagen, göras gällande mot den förledde av en medkontrahent som icke själv förövat sveket eller eljest insett eller bort inse att förledande ägt rum. Däremot är en falsk handling i förhållande till den föregivne utfärdaren helt ogiltig och kan icke av någon göras gällande emot honom; denna regel har ansetts så självklar att något allmänt stadgande därom icke blivit meddelat (jfr skuldebrevslagen 17 §). Hithörande fall i vilka förfalskning måste antagas äro de, i vilka undertecknaren av en handling tror att han underskriver en annan handling än den, som i själva verket föreligger, på grund av vilseledande uppgifter av någon som biträder vid utfärdandet eller på grund av att en förväxling genom utbyte av handlingar ägt