Sida:SOU 1944 69.djvu/337

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
335
Falsk tillvitelse.
13: 7

brottslingen eller att för myndigheterna omtala vad som kan leda till brottets beivrande. Det bör för den skull för ansvar fordras, att en osann uppgift lämnats, och bevisbördan beträffande uppgiftens förhållande till sanningen torde icke såsom vid förtalsbrott böra läggas på uppgiftslämnaren. För att den som lämnat myndigheten sådan uppgift som här avses skall kunna fällas till ansvar härför, bör tvärtom fordras att det styrkes att uppgiften var osann. Det torde vara motiverat att på detta sätt i viss mån privilegiera en beskyllning om brott inför myndighet, till vars tjänsteåligganden det hör att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, i jämförelse med motsvarande beskyllning inför någon som ej har med saken att göra.

Under en så beskaffad regel böra förutom formliga°angivelser även hänföras andra uppgifter, varigenom någon sanningslöst tillvitar annan ett brott, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet. Det bör således icke fordras, att uppgiftslämnaren, såsom då formlig angivelse sker, tager initiativ till ett polis- eller åklagarförfarande. Icke heller bör det krävas att han direkt påstår att annan förövat ett brott, utan det bör räcka att han indirekt låter annan framstå såsom skyldig genom att föregiva eller förneka någon relevant omständighet. Sådana uppgifter kunna nämligen vara lika besvärande som en direkt beskyllning. Den som inför sådan myndighet som är i fråga lämnar osann uppgift av beskaffenhet att påbörda annan ett brott eller ett svårare brott än det vartill denne gjort sig skyldig synes väl förtjäna straff. Det är ock påkallat av hänsyn såväl till de enskilda som myndigheterna, att sanningsplikt i detta hänseende inskärpes med straffhot.

I subjektivt avseende torde emellertid en skillnad böra göras mellan fall, i vilka uppgiftslämnaren själv tagit initiativet, och sådana, i vilka han lämnat sin uppgift på begäran av myndighet. I fall tillhörande den förstnämnda gruppen torde straffbarheten böra sträckas längre än i de övriga. Av den som angiver ett brott bör kunna fordras, att han i någon mån försökt förvissa sig om sanningshalten hos de uppgifter han framfört genom angivelsen. Enligt gällande lag kräves för att angivare skall gå fri från ansvar, att han haft sannolika skäl. Detta synes emellertid vara att kräva för mycket. Ty det torde böra stå medborgarna fritt att vända sig till de ifrågavarande myndigheterna även i sådana fall, där de icke förmå ens till någon del styrka sina misstankar, blott de gjort vad som skäligen kunnat begäras av dem för att skaffa sig klarhet i saken. Den som själv iakttagit, att någon bestulit honom, men icke kan finna några vittnen till händelsen, bör äga straffritt vända sig till polismyndighet med anmälan mot tjuven utan hinder av att han icke kan anföra några bevis för sitt påstående och därför icke, såsom gällande lag fordrar, kan visa sannolika skäl. Vad nu sagts beträffande det fall att formlig angivelse skett torde äga tillämpning även där anmälan till myndigheten blott har karaktären av en begäran om utredning. Såsom vid 5 § framhållits, firmas näppeligen tillräckliga skäl att göra skillnad mellan dessa fall. Även av den, som blott anmält att misstanke föreligger att brott blivit begånget men sedermera under den polisutredning som blir följden av anmälningen lämnar uppgifter som rikta misstankarna mot viss person,