så der lystna, får jag väl lof att lemna den,» sade mannen. »Men skall jag sälja den, vill jag också ha handqvarnen, som står bakom dörren der borta.» Den ville fan ogerna vara af med och köpslog och prutade med mannen, men han stod fast vid sitt ord och slutligen måste fan fram med den. Då mannen kom ut på gården, sporde han den gamle vedhuggaren, huru han skulle få qvarnen att stanna, och då han fått lära sig det, tackade han och skyndade sig hem så fort han kunde; men ändå kom han inte hem, förrän klockan slog tolf om julnatten.
»Men hvar i all verlden har du varit?» sade hans hustru. »Här har jag sutit den ena timmen efter den andra och väntat och väntat och väntat och har inte så mycket som ett par pinnar att lägga under grötgrytan.» — »Åh, jag kunde inte komma förr, jag hade mycket att uträtta, och lång väg hade jag också. Men nu skall du få se,» sade mannen, i det han satte qvarnen på bordet och bad den först mala ljus, sedan duk och sedan mat, öl och allt som kunde vara rart till julkost, och allt efter som han befalde, så malde qvarnen. Gumman korsade sig den ena gången efter den andra och ville veta, hvar mannen hade fått qvarnen ifrån, men det ville han icke fram med; »det gör det samma, hvar jag fått den, du ser att qvarnen är bra och att qvarnvattnet inte tryter,» sade mannen. Så malde han mat och dryck och allehanda godt till julen; tredjedagen bjöd han till sig sina vänner på ett gästabud.
