Då den rike brodern såg allt det, som fans i gästabudsgården, blef han både harmsen och förargad, för han kunde inte unna bror sin det minsta. »Om julqvällen var han så nödstäld, att han kom till mig och bad mig om litet i Guds namn, och nu gör han ett kalas, som om han vore både grefve och kung,» sade han till de andre. — »Men hvar in i rödaste helvete har du fått all din rikedom ifrån, du?» sade han till brodern. »Bakom dörren,» sade han, som egde qvarnen; han brydde sig icke om att göra honom någon räkenskap för det; men sent på qvällen, då han fått litet i hufvudet, kunde han icke hålla sig, utan började berätta om qvarnen. »Der ser du den, som har skaffat mig hela rikedomen,» sade han, och så lät han qvarnen mala både det ena och det andra. Då brodern såg det, ville han ändtligen ha qvarnen; sent omsider skulle han också få den, men tre hundra daler måste han betala och dertill låta brodern behålla den till höbergningen; för har jag haft den så länge, tänkte denne, så kan jag väl mala mat för flere år. Under den tiden kan man nog förstå att qvarnen icke rostade, och då höbergningen kom, fick brodern den; men den andre hade nog aktat sig för att lära honom huru han skulle stanna den. Det var om qvällen den rike fick qvarnen hem till sig, om morgonen bad han hustrun gå ut och breda ut hö efter slotterkarlarne, han ville sjelf laga till frukosten i dag, sade han. Då det led mot dagvardstid, satte han qvarnen på köksbordet. »Mal sill och välling, och det
