Den här sidan har korrekturlästs
189
Konung Midas.
Pan, den gamle herde-guden,
Herde-pipan tog en gång,
Spelade och blef vid ljuden
Hänförd af sin egen sång.
Fattad utaf skalde-yran,
På en sång-duell till slut
Guden med den gyllne lyran
Bjöd den oförvägne ut.
Vexelvis man striden förde.
Pan var viss om sångens lön.
Men Apollo lyran rörde,
Och dess klang var gudaskön.
Menniskor och gudar dömde
Priset åt Apollos ton. —
Midas ensamt Pan berömde
Högljudt öfver all reson.
Att få stryk, var Midas nära,
Så befängdt stod han till boks.
Pan, berömmet i all ära,
Pipan tog och sprang till skogs;
Såg utaf de skratt, som spridas,
Att det var åt fanders vändt. —
För sin smak fick konung Midas
Åsneöron i present.
