Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 1.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

44

 
De sprättar de kommo, en grufvelig skock,
Med byxor af nankin och gjorde sin bock
 Uti natten.

De talte om vädret från början till slut,
Och orden de kommo så småsöta ut,
 Uti natten.

Der strutta’ i salen en kunglig sekter,
Lik ”Potiphars hustru med sköna manér”,
 Uti natten.

Så qvinlig var kinden och blek som agat,
Och rösten, som hade han varit kastrat,
 Uti natten.

Der valsade lunsigt en hökare god,
Liksom om han valsat med hela sin bod
 Uti natten.

Det var icke rådligt att komma framför’n:
Han for som en ångbåt från hörn och till hörn
 Uti natten.

Men fanns det ej garde och krigisk parad,
Så fanns dock ett ”lejon” i Armköpings stad
 Uti natten.

Ur vägen! här kommer herr löjtnant von Krut
Med bomull i bröstet och sporrar bakut,
 Uti natten.

Det blef nu i ”skällan ett helt annat ljud;”
Så glad blef hvar flicka, som om hon stått brud
 Uti natten.