Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 1.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

84

 
 Så menskan är vorden,
Född och uppfödd på jorden,
Att på himlen hon hoppas,
Tills i grafven hon stoppas.



Sång för ångfartyget Strömkarlen.

På Ångermanna-elfven.


I fordom hvimlade rå och troll
I skog och mark och i berg och lunder,
Och hvar och en hade då sin roll
Att föra ut i naturens under.
Då lekte elfvor i sommarnatten,
Och strömkarln slog uti flodens vatten
 Sitt strängaspel.

Men rå och tomtar ha flytt sin kos,
Man störs ej nu utaf trollen ständigt.
Det tros att månan af dem bebos,
I thy man sett dem med tub behändigt.
Men när de flydde från oss och jorden,
Blef strömkarln ensam af dem i norden
 Med harpan qvar.

Men harpan slog han i vredesmod
En gång mot Ångerman-elfvens stränder,
Och flux blef harpan en drake god
Med ångmaskin och med eld och bränder.