119
Ställ nu kappsäcken
I numro fyran,
I rappet hör jag
Det bär åstad!
På landgångsplankan
Jag om mig vänder
Och egnar staden
Min sista bock.
Nu har jag sjungit
Så jag kan tycka,
Att det för en gång
Kan vara nock.
Vår ångbåtskapten ser hygglig ut. Lagom fetlagd.
Jag tycker ej om för mycket magra och knotiga
sjökaptener. Det ligger någonting godmodigt och välvilligt i den
runda skepparformen, då i den skarpa och beniga
afspeglas någonting som är snarlikt: ”främmande från bord!”
Jag känner minst åtta tusen sjökaptener personligen och
jag har funnit få undantag från regeln.
Man tar nu afsked på vanligt och ovanligt sätt af vänner och bekanta; somliga rörda af verklig saknad och somliga synbart belåtna med skilsmessan.
”Vigtig är afskedets stund, är ett frågetecken i lifvet:
Döden kanske inom kort svarar derpå med en punkt.”
Vi lemna Riddarholmen med dess juridik och konungagrafvar, trycksvärta, riksgäldsfunderingar och pantlåneanstalter. Vädret är vackert och sommargrannt, alla ansigten
