77
Man sagt, att hafvet är så skönt att se:
Två ruttna lingon vill jag knappast ge;
Ty hafvet gjort mig mera ondt än godt:
Jag otaldt har med hafvets gamla drott.
Det var ej längesen jag i min båt
Af fyra snälla töser följdes åt.
Vi skulle segla ut till närmsta ö
Och äta qvällsvard i det mjuka hö.
Jo pytt! fast solen nyss så vänligt log,
Ett moln hon öfver purpurhufywt drog.
Och det blef storm och hafvets bölja röt:
En hisklig by min mast och spritstång bröt.
För vind och våg vår lilla farkost dref,
Till dess i hast vi stötte på ett ref.
Med vatten fylldes båten upp till rand,
Det stod oss upp till knä och strumpeband.
Vår sköna matkorg, öfverfylld och tung,
Till godo hölls af hafvets snåla kung.
Vår sköna biff på läppen honom föll,
Vår bästa sherry tog han och behöll.
Vi lifvet räddade, fast jemt och nätt:
Jag frågar blott, om detta var honnett?
3.
Den blida våren är oändligt skön
På andra håll, men inte här på ön.
Då himlen öfverallt är blå och skär,
Ha vi en grå och dimmig atmosfer.
å annat folk af blommor har sin lust,
Planterar hafvet drif-is på vår kust.
