180
Och vågen öfver bogen yrde
Och nordan röt ur svartblå sky;
Och jag var glad att båten styrde
Helskinnad genom Nockeby.
De natursköna stränderna försonade mig till någon del med den gemena väderleken. Inga nakna och skrofliga berg, allting lummigt, vänligt och inbjudande.
Ack, det är hårdt på detta viset
Att guppa upp och ned som vi.
Deruppe ligger paradiset,
Fast det vår nasus går förbi.
Emot att höra stormens tuba,
Som dallrar genom ben och merg,
Jag heldre satt med Ljunglöfs Cuba
Bland blommorna på Blackeberg.
Jag spisade min middag ombord, som var både god
och billig, hvarefter jag gick på däck och fortsatte mina
geologiska forskningar.
<poem>
Det duggade från himlabågen,
Men regnet, Gudskelof, försvann.
Vi kuskade igenom vågen
Och landade vid Kanaan.
Der låg det anspråkslösa tjället,
Småskräpigt på sin gröna strand:
Det var visst Kanaan, men stället
Var icke något Kanaans land.
Hesselby skall vara ett präktigt slott, som jag ej fick se, emedan det ej behagade visa sig från
