Hoppa till innehållet

Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 4.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

184

Men skulle vinden skralna, är det lätt
Att kasta ankar och sig ta en vira,
Det fordras endast att man spelet kan
Och är så många med, att det går an.

Jag har aldrig seglat på Mälaren förr än nu. Att färdas på ångbåt kan egentligen ej kallas för seglats. Man skall ha fock, klyfvare och storsegel och, om man så hafva kan, en gaffeltopp, som kan ge akt på vindarnas humör. Vi hade toppen oppe, till tecken att det var en stilla, susande morgonvind, som förde oss fram förbi leende lundar och stränder. "Natur, hvad du är skön!"

Jag svärmat för naturen allt från min barndomstid,
Nu är jag gammal vorden, som ni ser.
Jag svärmar lik förbaskadt och det får bli dervid,
Jag älskar sol och blommor mer och mer.
Om jag till Skåne kuskar, om jag till Lappland far,
Kan ej mitt sinne annorlunda bli.
Jag gröna pantalonger också för jemnan har
Att visa för naturn min sympati.




 En liten sångfågel i aldungen.

På stranden en liten sångare sitter,
Han börjar sin morgon med sång och qvitter.
Han tycks så förnöjdt och lugnt ta sin dag.
Det gör han rätt i — så tycker jag.

Han gratis har kläder och dessutom föda,
Då skall han väl göra sig någon möda.
Han sjunger ju också rätt friska tag.
Och det gör han rätt i — så tycker jag.