192
sällsynt gång fick smyga sig till bakvägen på någon anspråkslösare källare, der man visste att man ej äfventyrade ett möte med någon af lärarna, om hvilka man hade sig bekant att de endast brukade besöka de större och förnämare förfriskningslokalerna. Likvisst inträffade med den som skrifver detta, att han som gymnasist, i sällskap med två andra kamrater, mötte helt oförhappandes sjelfva lektorn i grekiskan, den hederlige gubben L—h, klädd i himmelsblå bombasinstulubb med stor björnskinnskrage, just i dörren till en af stadens mindre källare, derifrån gubben utträdde en vacker månskensafton.
"Herrarna ämna sig in, ser jag," yttrade gubben, då vi litet småflata gjorde våra gymnastiska bockar. "Ja, det är ej något ondt i det," tillade han godmodigt och fortsatte sin väg, lemnande oss i den högsta förtjusning öfver så mycken sokratisk visdom, som vi tyckte uppenbara sig i hans sätt att bemöta oss i vår oförmodadt iråkade, högst generade ställning. Det var som ett högre väsende plötsligt visat sig och som försvann lika hastigt, under det den ljusblå tulubben förekom oss som ett stycke af himmelens sky, hvaraf hans guddom var omsluten.
Klockan 6 på morgonen ringdes i skolklockan, som satt i sin kopparhuf på taket af skolhuset. Denna befattning besörjdes turvis af herrar gymnasister i lägre afdelningen. De, som ej hade handlag för denna konstgren, fingo anlita någon hjelpsam kamrat, som gjorde tjensten och hade öfningen inne. Ringningen måste verkställas ordentligt och med all noggrannhet, ty vid minsta fel i takten fick ringaren vidkännas en ganska allvarlig och till och med handgriplig. tillrättavisning af någon bland herrarna i de högre regionerna.
