194
Offra ej framtiden dock, offra ej ungdomen sjelf!
Gossens krafter, som blommans blad, äro svaga och fina:
Villigt andas de in solljus och värme och luft.
Nöjes du icke dermed, dig akta, ej skrid öfver måttan!
Stärka dem, det är en pligt, bryta dem, det är ett brott.
Det var som en naturlag, att ungdomen, så snart tiden
medgaf, skulle roa sig i fria luften. Under vintern, då
väldiga norrländska snömassor sällan fattades,
uppskottades stora fästningar med hotande skottgluggar, der ofta
blodiga strider utkämpades, och det var icke rådligt för
någon opartisk att passera under sjelfva drabbningarna
eller komma i bugten för kulregnet.
Skridskoåkning var ett favoritnöje, äfvensom kälkåkning och skidlöpning. Det fanns äfven ett slags skridskor, som kallades gatlöpare och voro nära en aln långa, med släta jern utan rand, hvarmed pojkarna brukade åka på de islupna gatorna och i backarna, hvaraf staden hade och troligen ännu har ett godt förråd. Ett synnerligt nöje var att narra någon skolpilt, som var nykommen, att gå in i boden till en gammal knarrig hökare vid namn Lindstedt och fråga efter och be att få se på gatlöpare, då man ofta fick se den lilla snarstickna gubben i sin gröna kaskett, med en torrfisk-knippa eller dylikt i högsta hugg, förfölja den narrade och uppskrämda pojken långt ut på gatan och ropa: "Jag skall ge dig, din sakramenskade lymmel, för gatlöpare," hvarvid kamraterna, som narrat pojken och nu stodo på lur i grannskapet, icke hade minst roligt.
Det var icke ovanligt om vintrarna att se skollärarna sjelfva, äfvensom andra af stadens embets- och tjenste-
