196
grannskap och äta ägg. Man slog sig tillsammans några stycken och fotade af, företrädesvis till Gådeå by, en qvarts mil från staden, der man beställde kalaset, och under väntan på dess tillredning slog man boll eller roade sig med att hoppa öfver käpp, gå på händerna med benen i vädret, hoppa bock och dylikt.
Bordet var snart serveradt. Smör och bröd och ett par vanliga mjölktråg, upprågade med kokta färska ägg, samt bunkar med god gräddmjölk utgjorde anrättningen, hvilken med otrolig hastighet försvann från det hvita finskurade furubordet. Derofvanpå dracks kaffe, hvarefter kalaset betaltes med några få skilling till mans och återtåget företogs under sång och munterhet.
Att gå på styltor var äfven ett mycket omtyckt nöje. Man kunde stundom få se styltgångare på styltor, som oro öfver tre alnar höga från fotklossarna till marken, och för att komma upp på dem fanns ingen annan utväg än att söka sig något lågt tak eller dylikt, hvarifrån man kunde ge sig af på sin äfventyrliga och halsbrytande vandring.
De stadsboer, som hade råd att hålla informatorer för sina söner, valde dem företrädesvis bland de gymnasister som voro från Norr- och Vesterbotten, liksom de gamle romarne togo sina augurer helst från Fiesole i toskanska landet. En informator hade husrum och mat samt 50 à 100 rdr i lön och fick vanligen till julklapp en kardus Gefle Vapen af sin patron, ett västtyg af frun, ett sigill af sin discipel och ett guldvirkadt urband af dottern i huset, om det fanns en sådan. Att få en hygglig informator i huset var en mycket glädjande och högtidlig företeelse, och kunde han spela fiol eller klavér, så var han guddomlig.
