201
bestod af skor med bandrosor, svarta redgarnsstrumpor, tåstötta med kallikå, svart eller blå frack med dito benkläder, mångrosiga västar med ett slags genombrutna och förgyllda hängknappar, hvit halsduk med spetsigt framstående fadermördare och som knöts baktill, så att den satt alldeles slät framtill. Fracken hade långa skört med kort lif, ju kortare desto bättre, med knapparna högt upp på ryggen och så bredt emellan som möjligt. Var det blå frack, så skulle de blanka knapparna framtill sitta mycket tätt tillsammans. Hängde en kulört sidennäsduk fram ur bakfickan, så var det ännu fullständigare. Någon enda sprätt kunde man få se med hvita handskar, men annars voro kambrikvantar de vanligaste för både herrar och damer. Var det möjligt, skulle herrarnas hår vara anordnadt à la Carl Johan. Det var ingenting ovanligt att se herrar qvällen före baldagen gå till kojs med hufvudet belamradt af papiljotter och inknutet i en blå och hvit näsduk i brist af nattmössa.
Omkring klockan 11 inträdde ett längre och äfven mycket efterlängtadt uppehåll i dansen. Man började litet hvar känna sig sugande. Supén var enkel. Vaktmästare och jungfrur kommo inbärandes med kolossala brickor, upprågade med smörgåsar, dels på knäckebröd, dels på limpa och hvetebröd, i mindre och större format, med olikartadt tillbehör af ost, salt kött, kalfstek och oxstek m. m. Damer och kavaljerer försedde sig nu i största hast efter tycke och smak. Man åt så mycket man behagade, och det såg rätt egendomligt ut, då ett par hundra menniskor, alla med smörgåsar, vandrade omkring i salen under den största munterhet och belåtenhet, mumsande, konyerserande och kurtiserande. Ett glas svagdricka eller öl, en kopp
